Efter att ha varit väldigt blond i typ åtta år så börjar jag tröttna lite. Eller tröttna är fel ord – jag är irriterad över att min naturliga hårfärg de senaste fyra, fem månaderna har gått från mellanblond till mörkblond (eller typ svart om man tittar på utväxten). Detta gör att jag måste fylla i utväxten hela tiden. Jag färgar – ser tjusig ut i fyra dagar och sedan börjar det där overkligt mörka håret att synas i hårbotten och jag blir sur och sätter på mig huvudbonad i en och en halv månad innan det är dags för nästa färgning. Problemet är att det inte är särskilt lätt att färga ner sitt hår utan att få ett så kallat häxhår. Det gjorde min syrra Mia en gång – färgade ultrablont hår till askblont. Det såg ut som hon hade gått in i ett gammalt dammigt häxhus och fått med sig spindelväv och dammråttor med sig ut – hela skallen var grå-blå-grön. Där vill jag helst inte hamna. Igår diskuterade jag avancerad hårfärgning med ett proffs. Hon menade att jag måste tillsätta pigment först genom att färga håret rött. Sedan kan jag färga med en mörkare färg. På så sätt undviker jag häxhåret. Detta samtal gjorde att jag nu är grymt sugen på att hälla knallröd färg i min blonda kalufs och gå runt som en stoppsignal i några veckor för skojs skull. Kalla det trettioårskris eller äventyrslusta. Roligt hade det i alla fall varit. Problemet är bara att det jag älskar mest med blont hår är effekten av sotigt sminkade ögon, svarta kläder, blå ögon och superblont hår – det är liksom jag – hela det där paketet.