För någon månad sedan ringde Jehovas vittnen på dörren. Jag är inte den som smäller igen dörren framför näsan på folk oavsett vad jag tycker om deras tro och idéer. Jag låter dem tala till punkt och svarar på de frågor de ställer. Det är så kul att se hur de tacklar mina teoretiska resonemang. Då fick jag några Vakttornet av dem plus ett löfte om att de skulle återkomma. För några veckor sedan hade det ringt på dörren när jag inte var hemma och min kille stod öga mot öga med Jehovas som letade efter mig. Han har varken samma tålamod med den typen av människor eller finner samma glädje i att diskutera gud som då jag uppenbarligen har. Han skickade således hem dem. För en halvtimme sedan ringde det på dörren och där stod mina long lost gudspolare. De frågade om jag hade läst Vakttornet. Vad skulle jag säga? Sanningen var den att det låg roligare tidningar på toa så deras magasin blev så att säga inte prioriterat. Jag sa att jag hade bläddrat igenom dem. Då blev gudspolarna glada och började ställa svåra frågor om döden och vad som händer sen. Jag drog till med lite källkritiska problem med bibeln eftersom jag inte anser att man bokstavligen kan tolka något från den. Jag sa något om att man får finna svaret i sig själv. Det gillade inte gudspolarna utan började dra en harang om att folk som missbrukar och misshandlar slutar om de finner gud. Jag hängde inte med. Sedan frågade jag hur de vet att just de har rätt – jag menar varför har inte judarna rätt? Eller muslimerna? Eller buddisterna? Eller (hu!) scientologerna? Det vet ju ingen av oss förrän vi väl dör. Då blev de tysta men skänkte mig en liten bok som heter ”Vad lär bibeln?” som de ska komma tillbaka och diskutera med mig om ett tag. Jag vet att min kille kommer att döda mig nu – och jag vet att jag aldrig kommer att bli av med Jehovas. Dags att öva på att säga det lilla ordet ”nej”?