Älskar den nya chat-funktionen på Facebook! Sedan jag råkade installera 300 virus och ett gäng trojaner på den här datorn så vågar jag mig inte i närheten av Internet explorer och vägrar således koppla upp mig på msn. Jag håller mig till Firefox och slipper virus. Men nu har Facebook gjort så att jag återigen kan chatta med mina vänner. Gud vad skönt – min isolering är bruten! (För man kan ju inte lyfta luren och slå en signal – that’s so 90s).
Finn fem fel – eller tio – eller så många du orkar på denna bild av Victoria Beckham. Själv säger jag IMPLANTATEN. Herregud! Har inte folk insett än hur vidrigt fult och osexigt det är? Sedan är ju en uppenbara undervikten ett ganska rejält fel. Frisyren var ju inte heller särskilt lyckad. De insjunkna kindbenen någon? Ta gärna över stafettpinnen och kör på.
Tidigare ikväll när jag promenerade från min reklamskola i godan ro med en klassis så gjorde jag något pinsamt. Jag missade att ta av mig mina blå skoskydd som vi måste ha inomhus (annars får vi gå i strumplästen men jag känner mig så dagisaktig då). När vi kom ner till Hornsgatan började min klassis gapskratta sådär helt plötsligt och jag tittade ner på mina fötter (det gjorde alla andra runt Zinkensdamm också) och insåg att jag gick runt som en annan mentalpatient på frigång. Jag drog så diskret jag kunde av dem och placerade dem senare i en soptunna. Men min värdighet var borta ända tills jag nalkades Skanstull.
Jag brukar inte klaga särskilt mycket på svenska skribenter eller bloggare – det finns så många andra som gör det – både bättre och sämre. Men idag blev jag mycket fundersam när jag först plöjde igenom Linda Skugges krönika om att man inte ska vänta med att skaffa barn (helst ska det tydligen ske innan 25). Den krönika som följer – uppenbarligen publicerad strax efter den förra handlar om att man ska sluta sprida bilden av superkvinnan. Det sistnämnda är jag helt med på – men det som gjorde mig en aning konfunderad var hur motsägelsefulla dessa två krönikor blev. Den första uppmanar unga tjejer att skaffa barn så snart som möjligt – inte vänta tills man är 35 och har startat sin karriär och så vidare. I nästa krönika förklarar Skugge hur jobbigt det är att ha barn, hur omöjligt det är att jobba heltid när man har småbarn och hur mycket barnen lider när man är frånvarande. Jag får bara inte de här två påståenden att gå ihop. Ska man skaffa barn när man är 25 men sedan inte kunna jobba? Då bör man ju uppenbarligen behöva ett kapital att ta av under dessa år. Det har man ofta inte när man är 25. Däremot när man är 35. Men då är det försent att skaffa barn. Hur gör man då? Rånar en bank i tjugotreårsåldern så man kan stanna hemma? Eller fryser ner sina ägg tills man är fyrtio och har råd att vara hemma?
Sedan någon vecka tillbaka så ryktas det ju i Hollywood att Kirsten Dunst och Ryan Gosling dejtar. Herregud, Kirsten hann knappt checka ut från rehabfavoriten Cirque lodge (Linday Lohans favvoavtändningställe också) och få på sig sina Ray-bans innan hon snor en av Hollywoods tjusigaste karlar. Inte nog med att jag tycker att hon är snyggast och coolast i Hollywood – hon plockar också på sig de hetaste killarna. Hon dejtade ju Jake Gyllenhaal hur länge som helst innan rockslyngeln Johnny Borrell.
Jag har i snart två veckors tid suktat över koftan till höger på bilden – den är lång, trekvartsärm och 100 % silke. Tyvärr har jag efter en hel del H&M-jakt förstått att den här fashion basics-kollektionen enbart säljs på stora H&M på Hamngatan och på en butik i Göteborg. Eftersom den var slut på Hamngatan och jag inte pallade hoppa på tåget till Göteborg blev jag ganska sur i lördags. Idag fick jag ett mail från H&M där de erbjöd 25 % rabatt på valfri vara från just denna kollektion så nu har jag beställt koftan och fick den dessutom lite billigare än vad det var tänkt (ja, frakten fick ju läggas till – men ändå). Är skitglad.
Alltså, jag tycker att jag är bra på mycket, att jag har ett tämligen välfungerande lokalsinne och är lite allmänt streetsmart sådär. Dessa höga tankar grusades rejält idag när jag skulle köra bil från Hägersten till Enskede. Vet ni var jag hamnade? I Traneberg. För er som inte vet ligger Traneberg åt fullständigt motsatt håll än dit jag skulle. Nåja, anledningen till varför jag hamnade så långt bort var för att jag vägrade köra av Essingeleden innan för tullarna för jag var inte sugen på att betala biltull för min avfartsmiss. Slutligen kom jag fram – säkert och tryggt men med lite sämre självförtroende.
Vilket vårväder det var idag! Jag tog mig en promenad från Skanstull till Enskede och fick således lite motion också. I Enskede hämtade jag en bil som jag sedan körde till min syrra. Där var min andra syrra också så vi satt och kollade amerikanska kläder på internet och läste kokböcker. Sedan åkte jag hem och svängde ihop himmelska små crostinis. Jag skar röda, fina cocktailtomater i fyra klyftor, hackade en schalottenlök, rev lite av en vitlöksklyfta och blandade detta i en skål med olivolja, lite balsamvinäger, örtkryddor, salt och peppar. Sedan grillade jag rustikbaguette i skivor i ugnen och gned sedan in dem i olivolja och vitlök. Därefter lade jag tomatröran på brödet och toppade varje liten crostini med stora bitar av mozzarellaost. Det blev så sjukt gott – vårens svar på kantarellsmörgås. Dricker ett glas iskallt vitt nu och ska snart ge mig på huvudrätten. Den här helgen har varit härlig på något sätt – vår i luften med löfte om kommande sommar, massor av tid med båda mina systrar (det är inte ofta vi alla tre hinner ses ordentligt nuförtiden), kvalitetstid med min kille och underbar mat.
Min favoritkändisunge är utan tvekan lille Cruz Beckham. Trots att hans föräldrar råkar vara den inte alltför intellektuellt begåvade fotbollskungen David Beckham och den inte alltför begåvade sångerskan och superbantaren Posh Spice så verkar Cruz ha blivit en härlig unge. När han inte kör breakdancemoves inför tusentals människor så räcker han fingret åt paparazzifotograferna utanför Pink Taco. Skön treåring.
Shakespears Sister var en grupp som under 1990-talets början rönte stora framgångar med bland annat singeln Stay. Jag minns det som igår när jag och min syrra första gången såg videon till låten. Vi bodde ju i en 400-personersby på den skånska landsbygen och hade således varken mtv eller andra tuffa kanaler. Jag misstänker att videon kanske sändes lite randomly på svt. Vi bara dog för coolare brudar än Siobhan Fahey och Marcella Detroit hade vi aldrig skådat förut – varken på byskolan i Kattarp eller på bondnästet som representerade högstadieskolan i Ödåkra. Vi lyssnade ihjäl oss på både Stay och Hello (Turn Your Radio On) och låtsades att jag hade svarfärgat kort hår i snedbena och syrran hade vilt, lockigt hår med tjugo kilo sot kring ögonen. Då var vi tolv och fjorton år gamla. När jag tittar på videon till Stay idag så känner jag lustigt nog samma sak – precis samma känsla som 1992 – jag vill fortfarande vara en av Shakespears sister och se lika cool ut.
