Igår kväll hade jag och min kille en så kallad myskväll. Detta innebar att jag lagade asgod mat medan han tog ett bad och sedan drack vi dyrt Amaronevin till middagen och kollade på Tila Tequila på mtv. Men jag måste understryka hur lyckad middagen blev. Risotton med skogssvamp (olika soppsorter) blev kanske den bästa jag någonsin har skapat. Jag använde bara riktigt bra råvaror – äkta fint arborioris, en riktigt vätskande lagrad parmesan från Rom, buljong gjord på karl johansvampbuljongtärningar från Italien, rikligt med gott vitt vin och lök och vitlök i perfekt hackade små bitar. Till det serverades himmelskt mört kalvinnanlår och en sallad på babyspenat, valnötter, fetaost, strimlade rödbetor och cocktailtomater. Vi satt i matkoma resten av kvällen – men en positiv koma på något sätt.

Idag gick jag och mina syrror på stan. Insåg genast varför jag aldrig åker in till Drottninggatan eller Hamngatan på lördagar. Jag kommer aldrig att göra om samma misstag igen. Vi bestämde oss för att hoppa över lunchmackan och köpte en Ben & Jerry’s-macka istället – Chocolate chip cookies med vaniljglass och chokladbitar emellan. Godare än exempelvis en ost- och skinkmacka. Fast inte särskilt mycket billigare. Promenerade genom Gamla stan och hela Söder hem till mig. Nu sitter vi i soffan här – alla systrarna och blir retade av min kille (en vanligt förekommande aktivitet).

Nu har jag just tagit en hastig och spontan minipromenad med min syrra Mia här på Söder. Sedan gick jag och handlade och trodde att jag skulle kunna få inspiration till en middag ikväll. Det fick jag inte. Jag orkar verkligen inte laga en avancerad måltid ikväll. Trots att det kommer gäster (dock på ett oorganiserat sätt – inte formellt inbjudna middagsgäster med inbjudningskort och om svar anhålles och sånt) så erbjuder jag enbart lite chips med chilihetta, nån box rödvin och lite sprit om nån vill ha. Det blir hämtpizza. Eller take away-thai. Eller take away-indiskt. Kass värdinna men jag erbjuder ju i alla fall mitt utsökta sällskap.

Att man under många år har refererat till tv3 som white trash-kanalen är väl inget nytt – de har i åratal byggt upp sin image på lättillgänglig underhållning så som Efterlyst, Baren och allehanda dokumentärer av freakigare slag. Man skulle kunna anta att tanken var att så att säga underhålla den outbildade massan – eller på ett finare sätt helt enkelt fylla tablån med underhållning för de som inte uppskattar svt:s Dokument utifrån eller Debatt.

Under de senaste åren har tv3 dock på allvar satsat på att få sin tittarskara att deltaga i programmen. De har med andra ord satt igång en semi-infotainment-räd där de förslappade ska uppfostras. Det hela tog sin början med programmet Du är vad du äter där den stränga men hälsosamma Anna Skipper åker hem till tjocka slarvrar som lever på korv och pommes frites nedsköljt med sju liter röd cola och piskar runt dem på promenader och gym och mixar grönsaker till morgonshots. Medelklassen börjar titta och fnissar åt de ohälsosamma människorna som fyller programmet – ”vad duktiga vi är som alltid äter sallad till laxen”, tänker de och kollar i tidningen när nästa program går.

Sedan lanserade tv3 Grannfejden. Ett program som bygger på till synes olösbara konflikter grannar emellan där häckar, hundar, skuggande träd och komposter utgör huvudroller i dessa rafflande draman. Tv3 skickar militära konfliktlösare och psykologer som försöker tala landsortsborna till rätta medan landsortsborna själva skriker fula ord till varandra och hotar varandra till livet. Medelklassen fnissar åt folk som inte ens kan finna egna lösningar på sådana simpla konflikter – ”tur att vi har en så civiliserad relation till våra grannar”, tänker de och känner sig nöjda.

Slutligen drog tv3 till med tittarsuccén Lyxfällan – ett program där två ekonomiska rådgivare åker hem till skuldsatta slarvrar som lever långt över sina tillgångar och trots detta faktum fortsätter att köpa mobiler, tv-apparater, soffor och bilar på avbetalning. I det här programmet saneras familjernas ekonomi och hela Sverige kan se exakt vilka värdelösa privatekonomer dessa personer är. De skäms, de gråter men brukar ändå ha lite tillförsikt i slutet av varje program. Medelklassen skakar på huvudet och tänker: ”man köper inte mer än vad man har råd till – har dessa människor inte hör talas om sparande?”. Sedan känner de sig nöjda över sina fondkonton, sitt lilla aktiekapital och sitt semesterkonto.

Vad är egentligen baktanken hos tv3? Anser de att det är dags för de som inte begriper sitt eget bästa att få möjlighet att lära sig hur man borde leva sitt liv? Eller handlar det bara om att exploatera människor som slarvar för att vi medelklassare ska få känna oss duktiga under en timme på tordagskvällen? Förr diskuterade man huruvida det var nyttigt för vissa personer att vara med i dokusåpor som Big brother. Nu har man tagit hela exploateringstanken ett steg vidare och stiger in i omdömeslösas hem och ger sig rakt på deras privatliv – man kritiserar, läxar upp, skäller lite – ja, helt enkelt behandlar dem som mindre vetande barn tills de gör som man säger. När de har fattat poängen är det dags att packa ner tv-kamerorna och kuska vidare till nästa ställe och uppfostra vidare.

Vad är egentligen uppfostrings-tv? En möjlighet för människor som inte är så insatta i privatekonomi eller hälsosam mat att förändra sina liv – eller bara ett sätt för ordentliga viktigpettrar att späda på sina fördomar och känna sig lite bättre själva?

Den här kvällen har spenderats hemma hos min killes bror och hans flickvän tillsammans med mina ”svärföräldrar”. Vi åt fantastisk god mat i form av kycklingfiléer, tagliatelle, hemmagjord pesto, tomatsåser, mozzarellaost, basilika, sallad och vin. Under middagen hann vi också med en videovisning från Tokyo där min killes bror med flickvän just har spenderat två veckor. Det var jättekul att se. Tokyo verkar vara en ascool stad men något skönhetsråd verkar de inte ha inrättat för att stoppa den massiva dekorationen av kapitalistisk karaktär. Jag fick även en födelsedagspresent av min killes föräldrar – en Clean Fresh Laundry som jag har velat ha hur länge som helst. Gud, nu kommer jag ständigt att lukta som att jag just har tvättat även om jag har missat tvättiden någon vecka. Fab!

Jag brukar ju alltid tycka att minitvillingarna Olsen har sjukt coola stilar – de vågar alltid mer än andra, tar ut svängarna och ger oss några bilder som är roliga att titta på. Men på New Year’s In April: A Fool’s Fête så dök Mary Kate Olsen upp i något som till och med mina härdade och liberala ögon fick ont av. En åtta nummer för stor plisserad klänning i tveksamt mönster och tråkiga pastellfärger. Det värsta är nog i och för sig det pälsprydda hårbandet som sitter som ett överdimensionerat svettband. Väskan är väl det enda som är någorlunda okej. Med tanke på Mary Kates min så verkar hon inte överdrivet nöjd med sin outfit heller.

Gårkvällen var himla trevlig. Först åkte jag och syrran till Elverket och blev bjudna på skumpa av Telia som hade anordnat kvällens aktiviteter. Äntligen fick jag också träffa kvinnan bakom Sveriges absolut bästa blogg – Popjunkien. Det är alltid lika roligt när man får prata på riktigt med en person vars liv man följt under lång tid. Konstigt – men kul – typ: jag vet vad du gör på fritiden, vilket musik du lyssnar på och vad din son heter men jag har aldrig prata med dig på riktigt. En slags naturlig och avslappnad stalkerstämning minus tankar på möjlig polisanmälan. Efter skumpan var urdrucken (eller uthälld i mitt fall då de små orientaliska borden inte var särskilt stabila) promenerade vi bort till Radiohuset för att besöka studio fyra och P3 Live Session. Där spelade fina Dreamboy och duktiga Duffy, det tävlades, skojades och publiken fnissade, drack kaffe och åt smågodis. När vi gick fick vi en P3-scarf. Min syrra undrade när vi skulle använda dem. Jag visste inte. En mycket lyckad tillställning.

Lilla Duffy tar i från tårna

Efter att ha varit väldigt blond i typ åtta år så börjar jag tröttna lite. Eller tröttna är fel ord – jag är irriterad över att min naturliga hårfärg de senaste fyra, fem månaderna har gått från mellanblond till mörkblond (eller typ svart om man tittar på utväxten). Detta gör att jag måste fylla i utväxten hela tiden. Jag färgar – ser tjusig ut i fyra dagar och sedan börjar det där overkligt mörka håret att synas i hårbotten och jag blir sur och sätter på mig huvudbonad i en och en halv månad innan det är dags för nästa färgning. Problemet är att det inte är särskilt lätt att färga ner sitt hår utan att få ett så kallat häxhår. Det gjorde min syrra Mia en gång – färgade ultrablont hår till askblont. Det såg ut som hon hade gått in i ett gammalt dammigt häxhus och fått med sig spindelväv och dammråttor med sig ut – hela skallen var grå-blå-grön. Där vill jag helst inte hamna. Igår diskuterade jag avancerad hårfärgning med ett proffs. Hon menade att jag måste tillsätta pigment först genom att färga håret rött. Sedan kan jag färga med en mörkare färg. På så sätt undviker jag häxhåret. Detta samtal gjorde att jag nu är grymt sugen på att hälla knallröd färg i min blonda kalufs och gå runt som en stoppsignal i några veckor för skojs skull. Kalla det trettioårskris eller äventyrslusta. Roligt hade det i alla fall varit. Problemet är bara att det jag älskar mest med blont hår är effekten av sotigt sminkade ögon, svarta kläder, blå ögon och superblont hår – det är liksom jag – hela det där paketet.

Nej nu ska jag laga en härlig bolognese (eller herregud – jag ska slänga ihop en gammal trött köttfärssås med ohälsosamt mycket parmesan) som jag ska utfodra mig själv, min syrra och min kille med. Sedan ska jag och syrran hasta iväg till Elverket vid Karlaplan på en fördrink med bubbel innan vi ska på P3 Live Session på Radiohuset och kolla in nya soulhoppet Duffy. Fint med sånt. En vanligt onsdagkväll.

Jag har de senaste två avsnitten av Criminal Minds på datorn nu – de två första efter strejken. Som jag har väntat. Sitter just nu och ser fram emot att sätta igång kvällens massmörderi men suger på mordkaramellen ett tag till. Det tar slut så snabbt när man väl sätter igång. Och Dr. Spencer Reid  – herregud vad jag har saknat honom och hans axelremsskinnväska och nördskjortor. Jag hoppas att dessa två avsnitt innehåller minst tre personlighetstörningar, en sadist, åtminstone fler än fem mordoffer och gärna en hint av halshuggning alternativt skalpering.

Dr. Spencer Reid är modell när han inte gör gärningsmannaprofiler