Hihi – nu sticker jag! Italien nästa! Dagens lunch blir nog en Carbonara på mysig uteservering! Jag är avundsjuk på mig själv! Nu: springa ner till 7eleven mittemot och köpa kaffe som jag kan ta med i bilen till Arlanda. Ciao!

Jag packar just nu. Italien imorgon vid åtta. Slänger ner några klänningar och ett linne. Tajts som slutar under knät. De nya vårskorna. Två par solglasögon åtminstone. Ett litet paraply för säkerhets skull. Sedan blir det pastaorgier och härliga promenader, italienskt rödvin och glass för hela slanten. Har planerat hela födelsedagsfestbuffén som jag har två dagar på mig att laga innan gästerna kommer på lördag. Då kommer ett helt gäng vänner – vissa flyger till och med hit från Spanien. Man kan säga att födelsedagsfirandet börjar i morgon bitti och avslutas tidigt på söndag morgon. Nästan en veckas fest – men fyller man trettio så ska man väl ändå få ha kul.

Ett tips från mig till er: Inmundiga aldrig (och jag menar verkligen aldrig) Jellovodkashots!

Igår vid sextiden vallade jag mig själv från Skanstull till Hornstull. Väl på Knivsöder gjorde jag misstaget att gå till Systemet. Herregud – jag som klagar på den skabbiga stämningen utanför Systemet här på Götgatan – vid Hornstull var nittio procent av kunderna riktiga a-lagare som babblade osammanhängande, hade svarta händer och luktade kål. Så mycket för folk som anser att Hornstull har blivit alltför hipp-exploaterat – det gamla Knivsöder lever och frodas. Sedan drog jag till min syrra och hjälpte henne att flytta möbler efter en vardagsrumsrenovering. Jag sträckte en axel, drack rosé och åt calzone. Det var kul. Sedan körde min syrra hem mig för att hon var för trött.

Idag upprepade jag samma promenad – den här gången med sällskap. Vi gick till Street och funderade på att bli spådda i tarotkort men jag vågade inte för jag var rädd att spåkvinnan skulle säga att det var svart och att jag skulle dö i en trafikolycka om en timme eller nåt. Så istället gick vi till Vurma och åt god lunch. Jag tog en macka med lax och pepparrotskräm. Sjukt gott. Såg lite vanliga Hornstullpopstjärnor och sånt. Sedan plöjde vi igenom vintagemöbelbutiker. Därefter tvingade jag min kille att följa med till Ringen och köpa nya bh:ar till mig för att jag skulle minimera risken för det annars vanliga bh-ångestutbrottet som sammanfaller i provrum när inte en enda av de sju bh:arna man har med in passar. Till slut köpte jag två som var lite små men jag måste ju ändå gå ner tusen kilo i vikt så det är ju lika bra.

Nu ska jag äta lite spagetti och sedan dra till min syrra dit halva tjejbekantskapskretsen lär dyka upp för att köra hårt med singstar.

Street – marknaden vid Hornstull strand

Jag fick ett kortisonnässpray utskrivet av läkaren på grund av mina bihålor. Det sjukaste var när jag kollade i bipackssedeln innan första användning. Där fanns en mycket detaljerad förklaring till hur man skulle använda nässprayet. Jag trodde att det räckte med sunt förnuft för att spraya sin näsa men ack vad fel man kan ha. Här har läkemedelsföretaget (istället för att göra en enkel ritning) valt att casta en modell som de sedan har fotat i färg så att man på ett pedagogiskt sätt ska förstå att det här är inget vanligt nässpray. Först ska man titta på sina fötter (under hela förloppet). Sedan ska man spraya. Nu kommer det svåra: man får inte spraya hur som helst utan när höger näsborre ska behandlas måste man använda vänster hand och sedan tvärtom. Sedan ska man böja huvudet bakåt. Fatta ångesten jag satt med i går kväll när jag i all hast hade sprayat höger näsborre med höger hand. Ingen sömn den natten liksom.

Sedan några månader tillbaka så rivs det ordenligt runt Centralen. Gamla kontor jämnas med marken och gamla Klaraposten möter släggor. Det har slagit mig varenda gång jag har åkt förbi hur hemskt det ser ut. Idag åkte jag pendeltåg förbi rivningsmassorna. Runt om mig satt hela Sveriges bidrag till KFOR (de hade alltså detta på armen så därför förstod jag – annars hade de lika gärna kunnat vara värnpliktiga). De stirrade på rivningsmassorna och drog efter andan. Alla bara: ”Åh, herregud, det ser ju ut precis som på Balkan” och stirrade med stora ögon genom tågfönstret. Just som jag tänkte komma med ungefär tusen frågor till dem (jag är en säkerhetspolitiknörd) så gick de av i samlad trupp. Men för en sekund där, kände jag mig som en skjutjärnsjournalist mitt i ett krigsdrabbat område utan rädsla för något. Sedan rullade tåget in på Södra station och allt var som vanligt igen.

I förra veckan fick jag ett brev av Ica Ringen. De gratulerade på min kommande bemärkelsedag och skickade med en check på en Frödinge gräddtårta. Idag upptäckte jag att jag hade lagt den där checken i väskan och lade således en tårta i korgen när jag handlade. En bra grej med att fylla trettio med andra ord. Nu finns bara halva kvar. Och magen fick sig en sen laktoschock ikväll också.

Förlåt att jag tjatar om Six feet under hela tiden men jag måste bara säga att jag är lite kär i Mena Suvari som dyker upp i säsong fyra. Gud vad snygg den där kvinnan är! Och det här fotot som min andra favoritkaraktär – coola, söta Claire knäpper – lovely.

Jag åt just en halv burk Ben & Jerry’s Cheesecake brownie. Sedan tog det fyra minuter så svullnade min mage. Nu ser jag på fullt allvar ut att vara gravid i elfte månaden. Dessutom har jag erhållit svåra smärtor. Fråga: kan detta vara mjölkmage? Och i så fall – vem har smittat ner mig med det?

Jag har tänkt mycket på hur populärkulturen påverkar vårt sätt att konsumera. Ett numera klassiskt exempel är väl drinken Cosmopolitans uppsving sedan den blev kultdryck i Sex and the City. Aldrig har de svenska (eller amerikanska) barerna behövt köpa in så mycket Cointreau och aldrig hade Ica kunnat sälja så många limefrukter. Cosmopolitan stod för en hel livsstil av oberoende singelkvinnor i karriären som avverkade män snabbare än regnskogen skövlades i Amazonas. Samma sak skedde med take-away-latten. Den började dyka upp i slutet av nittiotalet som en självklar accessoar i serier som Ally McBeal och senare även i Sex and the City. Och är det någon som inte minns hur The Rachel Haircut slog igenom i varenda frisörsalong runt världen när Vänner blev hett? Vi kan väl enas om att när rätt person i rätt tv-serie eller annan populärkulturell kanal klär sig på ett visst sätt, dricker något speciellt eller klipper sig i en annorlunda frisyr så dröjer det inte länge förrän detta beteende syns bland folket. Detta fenomen är företagen heller inte sena att försöka utnyttja. Produktplacering har gått från uppenbara Nokiatelefoner i Matrix och Coca Colaburkar i ett flertal filmer till smussel med att få in produkter i redaktionellt utrymme – smygreklam med andra ord. Inte minst i bloggosfären.
Men man kan ju undra vad exempelvis Lindsay Lohan får betalt för att i tid och otid springa runt med ett paket nikotintuggummi från ett visst företag. Eller alla designers som ger kläder till kändisar i hopp om att de ska bära just deras plagg, bli fotograferade och förhoppningsvis skapa buzz.
Sedan finns det ju alltid en baksida också. Själv funderar jag på hur Starbucks känner inför det faktum att Britney Spears har blivit deras front face utan att de ens har bett om det. Hon gick från världskänd popstjärna till psykiatrisk tvångsvård via avrakning av håret, gisslandrama med sina barn och förlorad vårdnad – allt detta inför hundratals fotografer och aldrig utan sin Starbucks–frappuccino. Kanske inte exakt den typen av livsstil som Starbucks ville förmedla med sitt varumärke. Snacka om badwill. Men det stoppar i och för sig inte mig från att köpa en caramel frap så fort jag åker utomlands och hittar ett Starbucks där jag kan leka att jag är Britney för tio minuter. Så alla pr är bra pr I guess.
En annan sak som jag skulle vilja ha siffror på är hur många fler i USA som utbildade sig till begravningsentreprenörer under tiden Six Feet Under gick. Det måste bara ha ökat – helt plötsligt synliggörs och romantiserar en uppmärksammad och fantastisk serie detta annars ganska bortglömda yrke. Ungefär som att alla tjugo-någonting tjejer ville skriva singelkrönikor efter att ha sett Sex and the City.