Två dagars vindrickande, tjejkompishäng och galenskap har gett mig ett alldeles sjukt crave efter Big Mac. Funderar på att spraya på mig lite solskyddsfaktor, ta med mig en bok, handla på McD’s och sedan lägga mig i en park. Lagom lördagplan i sommarvärmen.

Igår ordnade vi en möhippa för en av mina bästa vänner som gifter sig om en vecka. Först blev det skumpalunch hemma hos henne med bebis och tjejerna. Sedan bar det av till stan och sminkning och hela kittet på Make Up Store. Sedan drinkar på uteservering. Därefter överdådig trerätters hemma hos en av tjejerna i stan med sjuka små presenter, mindre uppträdande, vin och oändliga samtal. Det var en superfin dag. Trots att jag såg ut som en spansk tant i min frisyr.

Idag ska jag ägna mig åt något så ovanligt som lite hederlig brottslighet. Jag ska kidnappa en person. Hela dagen. Tvinga denna person att göra saker som vi har bestämt. Typ äta. Och lite brudiga saker. Det ska bli mycket intressant. Wish me luck!

Det är fint att ha spenderat en hel kväll med sin fina gamla bästis, ätit god mat, pratat om historier som skett under våra fjorton år som vänner, skrattat åt sjuka val av pojkvänner under tonåren och fortfarande känna att allt är som vanligt. Vissa personer hör man alltid ihop med. Livet ut. Vad som än händer. Hur det än går. A friend boost var vad jag behövde en dag som denna!

Idag går jag av någon outgrundlig anledning runt och sjunger på Conga med Gloria Estefan. Hela dagen – i mataffären, på Götgatan, i lägenheten, ja ni fattar. Min stora fråga är bara VARFÖR? Det är ju inte ens en särskilt bra låt (trots att mina guilty pleasures inkluderar både latinmusic och åttiotalsmusik). Men jag bara fortsätter:

”Come on , shake your body baby, do the conga
I know you cant control yourself any longer
Come on , shake your body baby, do the conga
I know you cant control yourself any longer”

Idag – denna vackra dag med sol och höga temperaturer – har jag vigt åt matlagning på heltid. Jag håller på att förbereda en hemlig grej tills i morgon där då mitt strå till stacken är en lyxigare trerätters. Dessutom kommer min gamla bästis Paula hit ikväll och vi ska ha Malin-och-Paula-kväll som förr och äta kyckling och dricka vitt. Om jag har tur kommer jag att hinna leta fram lite Julio Iglesias-låtar då just den där typen av mat, dryck och musik alltid förekom på våra fredagsmiddagar under vårt år i Frankrike i delad lägenhet. Herregud vad mycket kul grejer vi gjorde då. Vi hade världens sjukaste klädstilar, oändligt med energi och var de självklara festfixarna och utebrudarna i det franska nattlivet. Nu, ett decennium senare, tar vi det lite lugnare men är fortfarande minst lika roliga och förhoppningsvis intressanta.

Ni vet det där med photoshop och kändisar? De båda tonåriga prinsessorna Beatrice och Eugenie av England har ställt upp på fotografering i överklassmagasinet Tatler i samband med sina 18-årsdagar då de de har stajlats långt förbi igenkänning. Det första exemplet är Prinsessan Beatrice som såg ut som en miljon dollar i sin fotoserie. Fotot nedan avslöjar photoshops makt. Det obehagliga i denna jämförelse är inte att prinsessan ser lite större ut på bikinifotot utan att en journalist på Daily Mirror har uttryckt sig som så att någon borde ge prinsessan en sarong när hon vistas på stranden. Och varför ska denna ”journalist” överhuvudtaget kommentera en 19-årig tjejs kropp när hon just har tagit sig ett dopp? Det är så vidrigt och avskyvärt och allt det där. Men om inte överstajlade photoshoppade bilder hade publicerats på Prinsessan Beatrice så hade folk kanske inte reagerat på hennes naturliga utseende. Det är just det här jag menar – att kändisar smalas ner, sminkas upp, får tjugo kilo löshår, en Carolafläkt i fejjan, indragna överarmar och slängs sedan ut på tidningsomslag i hela världen – och inte ens kändisarna kan leva upp till bilden av sig själva. Hur tror vi då att vi vanliga människor ska kunna stå ut med bilderna av oss? Vi som inte är photoshoppade på de taggade bilderna som ligger till allmän beskådan på Facebook. Är man inte okej förrän man ser ut som en svag antydan till sig själv efter att teknik, smink och hår har fixat till en? Inte enligt de signaler som sänds ut.

Här har vi lillasyster Prinsessan Eugenie som också fotades för Tatler nyligen. Efter dessa bilder satte visserligen en ordentlig photoshopdebatt igång då prinsessan är näst intill oigenkännlig. Tänk om hon hade fått bli fotad så att hon i alla fall såg ut som sig själv. Vad fint det hade kunnat bli. Men nej, istället blir det väl hon som får stå ut med en bikinibild till sommaren som inte uppfyller de omöjliga krav som Tatlerbilden ställer. 

Jag sitter för tillfället och slötittar på en gammal repris av ztv:s Streetsmart. Det handlar om mode och att passa in. Här plockar folk fram konstiga plagg, huvudbonader och peruker från sina garderober och fnissar lite stelt när de föreställer sig att åka kommunalt iklädd sina egna plagg: ”det kan man ju inte”. Vad jag inte förstår med det här programmet är (bland annat) det kontradiktoriska i att köpa på sig grejer som man tycker är fina/coola/unika men sedan stoppas av till viss mån konstruerade konventioner och inte våga bära hatten/kappan/väskan när man går på stan eftersom man bryr sig om vad alla andra kan tänka. Herregud. Om man bryr sig om samhälleliga konventioner förstår jag inte ens varför man intresserar sig för outfits som bryter mot de. Gillar man något så ska man ju bära det oavsett om folk glor. För det kommer de att göra, i sina trista medelklasskläder som de köpt på Lindex. Men gå med huvudet högt och sätt på er precis det som ni gillar, är min enda uppmaning. Själv såg jag inte klok ut mellan 1992-99. Men jag tyckte att allt jag hade på mig sa något om mig och min personlighet. Dessutom tyckte jag att allt var ursnyggt (till och med den knallblåa plastklänningen som knappt täckte baken och likaså de fotsida hysteriskt mönstrade klänningarna i banlon som jag hittade hos mormor). Men jag brydde mig inte ett dugg vad folk tyckte. Nu är jag gammal och tillrättalagd – eller snarare känner jag inte ett lika starkt behov av att på ett överdrivet sätt manifestera min personlighet med hjälp av övertydliga klädesplagg. Men herregud vad kul jag hade där på nittiotalet. Jag önskar alla detsamma.

Hej,

Jag är död. Jag sprang runt hela Hammarby sjö. Det tog 58 minuter. Och jag stannade inte en enda gång på vägen. Dessutom sprang jag vilse nere vid nybygget vid Danviksklippan och joggade i inhängnat område bland ångvältar och hittade inte ut. Jag mötte även fyra fullvuxna svanar med fem ungar. Nu ska jag duscha.

Hejdå

Saker jag hatar att jag inte kan:

• webbpublicering
• InDesign
• Photoshop

I och för sig så känns det som att man med lite tålamod och trial and error kan lära sig de två sistnämnda själv behjälpligt. Webbpublicering förvirrar mig dock direkt genom att bara nämna ordet ”webbserver”. Herregud – jag hatar när internet går över mitt förstånd.