Alltså pollenallergi måste vara ödets ironi. Just när våren kommer, när kvällarna börjar ljusna och träden slår ut – den gången på året som man bara måste vara utomhus – då invaderas världen av pollen. Jag sitter här med pipande luftrör, igentäppt näsa och rinnande ögon. När jag tar en välbehövlig allergitablett blir jag jättetrött och orkar i bästa fall ligga och läsa i soffan. Jag försöker dock tänka positivt och välsignar det faktum att jag bor i stan. Om jag sticker ut huvudet genom fönstret så syns bara hus, gator och bilar. Det växer inte ett enda litet träd eller blomma så långt ögat når. Där jag bodde innan låg en hel skog ett par meter från fönstret. Då var det sju resor värre. Problemet är att jag vill ge mig ut och springa en runda. Den enda plats som fungerar någorlunda är den karga promenaden nere vid Hammarbykanalen. Där växer minimalt med träd jämfört med joggingalternativet Skanstull-Hornstull nere vid vattnet där det är lummigt och fint. Det är väl bara och dra några inhaleringar av astmaspray och ge mig iväg. Om det ligger en tjockis med fula kläder nere vid Hammarby Sjöstads-båten och kippar efter andan så vet ni att det är jag.