Ni vet den här tiden på året – då träden har slagit ut, temperaturerna stiger och nätterna är ljusa. Lika självklart som att grillarna plockas fram ur källare så börjar tidningarna och tjejmagasinen skriva om våldtäkter. Nu är det sommar och då blir det högkonjunktur i överfallsvåldtäktsbranschen. Det är bråda tider för våldtäktsmännen när helt plötsligt alla tjejer promenerar hem i sommarnatten efter grillfesterna i lite för korta kjolar och med något roséglas för mycket innanför västen. Jaktsäsongen är ett faktum.

Vi tjejer får höra att vi ska undvika att bli för fulla, hålla oss ifrån folktomma parker och att skrika på hjälp om vi blir överfallna. Trots att det är ett faktum att överfallsvåldtäkterna ökar under sommaren så kan jag inte undvika att må illa av denna ständiga fokusering på tjejerna. Det är ju inte tjejerna som har ansvaret – det är ju inte vi som springer omkring och hoppar på ensamma människor på väg hem. Varför ska vi då sitta och skriva en checklista på hur våra sommarkvällar ska se ut. Medan killarna tar en drink till bör vi ursäkta oss – hålla handflatan över vinglaset och säga: ”nej tack, ingen påfyllning för min del, jag ska hem sen och då måste man ju vara beredd på våldtäktsmännen”. Tjejer som bor med en skogsdunge mellan busshållplatsen och hemmet måste ordna eskort hem eftersom de annars utsätter sig för en oförlåtligt risk. Bättre att stanna hemma då kanske? Den ultimata lösningen på våldtäktsproblemet hade kanske varit om alla tjejer höll sig hemma under sommaren för då skulle det inte finnas några kvinnor att våldta. Då kunde ju våldtäktsmännen få springa runt där i sina parker bäst dem vill och leta. Jättepraktiskt. Då kunde polisen komma med stora lastbilar och fånga in våldtäktsmännen i stora håvar eller kanske nät som de spänner upp mellan två björkar. Då skulle vi åtminstone gå säkra nästa sommar. Men tyvärr är jag då inte för skuldbeläggningen av kvinnor. Sätt ut fler poliser, vakter, ja vad som helst i stans parker, ändra attityden hos både kvinnor och män. För helt ärligt – ska vi behöva ha det såhär år 2008? Borde vi inte ha nått lite längre i både jämställdhetsarbete och människosyn?