Jag brukar aldrig skriva blogginlägg mitt inatten. Jo, där ljög jag, ibland gör jag det – men sällan mitt i natten på helger. Det skulle i teorin kunna avslöjas för mycket om en själv om man skriver under påverkan av skumpa och rosé. Men varför försöker jag så febrilt att upprätthålla någon form av integritet? Jag menar, folk som bloggar borde ju inte sakna den där typen av skrupler. Och det gör jag väl egentligen inte. Bloggare är egentligen inget annat än narcissister. Sedan jag började skriva dagbok då jag började sjuan har jag alltid skrivit på ett sätt så att den som hypotetiskt sett skulle komma över den borde ha en underhållande läsning framför sig. Alltså, inte ens dagboken kunde jag lämna fri från krav på finurliga formuleringar och humoristiska poänger, trots att jag gömde den växande högen skrivböcker på ställen ingen kunde finna. Jag ville inte att någon skulle läsa dem men ändå tvingade jag mig själv att författa mitt liv på ett alternativt Bridget Jones-aktigt sätt (dock många år innan Bridget Jones verkligen existerade i bokhandeln). Varför? När jag förenklar allt så känns det som att anledningen egentligen är att det på den tiden inte fanns bloggar möjligt uttryckssätt. Herregud, om det hade fungerat att blogga 1991 så hade jag varit den första att plöja bloggfältet. Jag hade varit Blondinbella fast med coolare musiksmak och mer alternativ hållning. (Och bättre språk). (Och från en by med 450 invånare). (Och mer berest). (Och personligare stil). Ja, uppenbarligen inte alls som Blondinbella, men en pionjär i bloggvärlden. Herregud – 1994 satt jag och tankade hem indie-låttexter från någon brittisk sajt med adress som innehöll ~ och liknande tecken. Och så chattade jag med indiefolk på ztv-chatten. Jag och internet blev kära vid första ögonkastet. Och kärleken har bara växt de senaste fjorton åren.