Jag är så nöjd att jag har löst klänningsproblemet inför bröllopet jag ska på nästnästa helg. Jag trodde att det skulle bli konfirmationsklänningsshoppandet all over again. Jag har nämligen aldrig varit förtjust i finkläder. Jag hade klänning på mig frivilligt första gången när jag var kanske 18 år. När jag skulle konfirmeras hade jag en dag på mig att handla en passande klänning eftersom jag hade varit några veckor på konfirmationsläger och sedan hade just en dag innan konfirmationen skulle äga rum. Mamma satte mig i bilen och vi körde till Helsingborgs största köpcentrum Väla och skulle inte åka hem förrän klänning var inhandlad. Jag var extremt pubertal och hatade då finklänningar. Jag och mamma bråkade, utförde the silent treatment, grät, bråkade igen och grät lite till under tiden vi plöjde igenom butikerna. Till slut stod jag i provrummet i en fotsid grungeinspirerad klänning i varenda färg som regnbågen tillåter och hulkade. Mamma sa inte ett ord, tog klänningen och betalade. Sedan satte vi oss under tystnad i bilen och åkte hem. Och jag konfirmerades i en gräll amish-inspirerad dress (som visserligen funkade med fjortonhåls get-a-grips, stickad mössa och rutig skjorta i nian).
Nu har jag dock lyckats klämma mig i en snygg trasa som tillhör min syrra och jag slipper genomlida shoppingen from hell. Underbart!