Jag sitter för tillfället och slötittar på en gammal repris av ztv:s Streetsmart. Det handlar om mode och att passa in. Här plockar folk fram konstiga plagg, huvudbonader och peruker från sina garderober och fnissar lite stelt när de föreställer sig att åka kommunalt iklädd sina egna plagg: ”det kan man ju inte”. Vad jag inte förstår med det här programmet är (bland annat) det kontradiktoriska i att köpa på sig grejer som man tycker är fina/coola/unika men sedan stoppas av till viss mån konstruerade konventioner och inte våga bära hatten/kappan/väskan när man går på stan eftersom man bryr sig om vad alla andra kan tänka. Herregud. Om man bryr sig om samhälleliga konventioner förstår jag inte ens varför man intresserar sig för outfits som bryter mot de. Gillar man något så ska man ju bära det oavsett om folk glor. För det kommer de att göra, i sina trista medelklasskläder som de köpt på Lindex. Men gå med huvudet högt och sätt på er precis det som ni gillar, är min enda uppmaning. Själv såg jag inte klok ut mellan 1992-99. Men jag tyckte att allt jag hade på mig sa något om mig och min personlighet. Dessutom tyckte jag att allt var ursnyggt (till och med den knallblåa plastklänningen som knappt täckte baken och likaså de fotsida hysteriskt mönstrade klänningarna i banlon som jag hittade hos mormor). Men jag brydde mig inte ett dugg vad folk tyckte. Nu är jag gammal och tillrättalagd – eller snarare känner jag inte ett lika starkt behov av att på ett överdrivet sätt manifestera min personlighet med hjälp av övertydliga klädesplagg. Men herregud vad kul jag hade där på nittiotalet. Jag önskar alla detsamma.