Jag är så nöjd att jag har löst klänningsproblemet inför bröllopet jag ska på nästnästa helg. Jag trodde att det skulle bli konfirmationsklänningsshoppandet all over again. Jag har nämligen aldrig varit förtjust i finkläder. Jag hade klänning på mig frivilligt första gången när jag var kanske 18 år. När jag skulle konfirmeras hade jag en dag på mig att handla en passande klänning eftersom jag hade varit några veckor på konfirmationsläger och sedan hade just en dag innan konfirmationen skulle äga rum. Mamma satte mig i bilen och vi körde till Helsingborgs största köpcentrum Väla och skulle inte åka hem förrän klänning var inhandlad. Jag var extremt pubertal och hatade då finklänningar. Jag och mamma bråkade, utförde the silent treatment, grät, bråkade igen och grät lite till under tiden vi plöjde igenom butikerna. Till slut stod jag i provrummet i en fotsid grungeinspirerad klänning i varenda färg som regnbågen tillåter och hulkade. Mamma sa inte ett ord, tog klänningen och betalade. Sedan satte vi oss under tystnad i bilen och åkte hem. Och jag konfirmerades i en gräll amish-inspirerad dress (som visserligen funkade med fjortonhåls get-a-grips, stickad mössa och rutig skjorta i nian).
Nu har jag dock lyckats klämma mig i en snygg trasa som tillhör min syrra och jag slipper genomlida shoppingen from hell. Underbart!

Den senaste tv-serien som jag har kollat igenom är Dead like me. Det är en ganska fin liten historia i två kortare säsonger (en film är under produktion). Det tog mig några avsnitt att tycka riktigt mycket om den. Serien är lite avig, kantig och svårälskad – precis som dess huvudperson Georgia Lass – en 18-årig oengagerad collegedropout som under lunchrasten på sin första arbetsdag blir träffad i huvudet av en toalettsits från en rysk rymdstation och dör. Istället för att hamna i himlen hålls hon kvar på jorden som en reaper – en undead person som tar folks själar innan de råkar ut för olyckor med dödlig utgång. Hennes nya chef delar ut post-it lappar varje morgon på våffelkafét där alla reapers träffas där det står namn, plats och estimated time of death. Sedan är det bara att plocka själar. Och fixa bostad. Och fixa jobb så man får in lite pengar. Och smyga på sin familj som sörjer ens död. Och försöka hitta sin första pojkvän fastän man är död. Livet är alltså inte så enkelt som död. Men fin är serien i alla fall.
 

Hektisk helg. I lördags blev jag väckt av min syrra Mia (som sov hos oss) och min kille med nybakta scones och sjuka ramsor vid sängkanten. Sedan tillbringade jag dagen alldeles fruktansvärt trött – lyckades dock göra en pedikyr och färga håret på samma gång. Denna ansträngning ledde emellertid till att jag slocknade mellan typ 17-19. Sedan sminkade jag mig och drog till Rådmansgatan och köpte indiskt med tjejerna. Därefter gick vi till Luntmakargatan och avnjöt middag och sedan en ordentlig Eurovisionkväll med stort engagemang. Herregud vad kär man är i Bosnien och Frankrike efter den kvällen. My god. Sedan drog tjejerna ut på dåligheter på Spy bar men jag gick hem, duktigt nog. Idag har jag letat kompletterande morsdagspresenter genom att vandra runt på Ringen i en och en halv timme. Sedan drog jag till Gamla stan och guidade runt mina föräldrar och våra kanadensiska släktingar. Har nu precis kommit hem efter överdådig restaurangmiddag här på Söder. Måste vila.

Ikväll gick den uppmärksammade och efterlängtade ost- och vinkvällen av stapeln. Vi tog först ett glas Neil Ellis (nej snarare en karaff  – för ta en titt på vad min kille spontanshoppade idag – en Iittalakaraff för vin (foto två är bättre)). När Mia kom så gjorde vi en avstickare på den rosa skumpan som Anna kom med. Sedan gick vi tillbaka till osten igen; prästost, svecia, herrgårdsost och brännvinsost – alla lagrade i 18 månader. Sedan slog vi till på lite smält provolone med vitlöksbröd. Under tiden dövade vi hungern med en massa serranoskinka som var löjligt god.

Sedan gick Anna hem och Mia var så trött så att hon somnade framför Kill Bill. Då övertalade jag och min kille henne att sova över trots att alla våra extratäcken och kuddar är i Enskede. Vi erbjöd helt enkelt sköna filtar i ett påslakan, en kudde, världens mjukaste sov-t-shirt och en skön soffa. Sedan får hon en tandborste, alla skönhetsprodukter som krävs för en kvinna i farten och en hejdundrande frukost med Niklas imorgon (alltså min kille) eftersom jag i ärlighetens namn inte kan vakna före den så kallade lunchen. Så här sött sover flickebarnet nu med håret på ände.

Jag mår så illa. Under den senaste en och en halv timmen har jag försökt få i mig den här så kallade drycken. Det är en Nutrilettdrink med smak av cappuccino. Eftersom jag försöker attt minska i omfång så har jag under de senaste veckorna bytt ut frukost mot en Nutrilettbar. De är okej, smakar lite som godis och ger mig något att tugga på och skapar en viss mättnadskänsla. Resten av dagen äter jag som vanligt. Igår på Prisxtra tänkte jag köpa några nya bars men till min förvåning salufördes inte denna produkt alls. Istället hade de laddat upp med en hel pall med drinkar som de sålde ut för tio spänn styck på grund av Nutriletts nya design. Jag passade då på att köpa några sådana. Jag kan dock meddela att just den här smaken är vidrig. Det är så mycket vätska i tetran så den tar liksom aldrig slut. Dessutom smakar den då illa plus att man inte får något att tugga på vilket går emot hela mänskliga grundbehoven. Just nu känner jag bara ett obehagligt skvalpande i magen och en stark illamåendekänsla i hela systemet.

Ibland känns livet lite trist. Då brukar jag ge mig iväg och handla. Och inte kläder – nej, nej. Det är mat det hela gäller. Inget får mig så rofylld som att gå runt i stor mataffär när det inte är rusningstid, vända på burkar, läsa innehållsförteckningar, spana efter nya importer och plöja igenom alla spännande kryddblandningar. Idag har jag betat av Prisxtra vid Mariatorget. En alldeles fantastisk upptäckt gjordes – de hade tagit in massor av Provoloneostar. Provolone är min familjs favoritost – vi lägger den i ett lerkärl, slänger in den i ugnen tillsammans med örtkryddor och kör den tills den är ordentligt smält och serverar den sedan tillsammans med hemmagjorda vitlöksbröd. Osten ställs mitt på bordet och sedan skär alla små bitar till sina bröd och alla säger åh! och ah! och sen är den slut. Tyvärr finns inte Provolone att finna typ någonstans i Sverige. Vi köper våra i Spanien och Italien och importerar i våra resväskor som första klassens cheese mules och sörjer sedan när de tar slut. Nu kan vi alltså börja äta Provolone när som helst. Jag ringde med andan i halsen upp min syrra Anna och meddelade den fantastiska nyheten. Hon blev rörd av lycka och insåg direkt också att hennes midjemått kommer att öka avservärt inom den närmaste framtiden.

Här är låten som jag hoppas vinner Eurovision på lördag. Jag kan inte annat än älska spanjorer som driver med sin egen kultur på det här sättet. Och på sedvanligt sydeuropeiskt vis får de även in några politiska småkängor i allt fjanteri. Bara hur de tar ”spanglish” till en fantastisk nivå är värt en tolvpoängare. Men det är nog ingen i Europa som kommer att fatta den biten så låtstackaren är väl dömd till en sistaplats till förmån för östeuropeiska pornografiska framträdanden. Men i sommar är det jag som kommer att dansa el chikichiki på discona i vår spanska by.

Igår kväll såg jag säsongsavslutningen av Gossip girl. Förutom de coola kläderna och det fenomenala valet av musik (hallå – mgmt:s underbara Time to Pretend när alla var på väg till bröllopet gav ju rejält med gåshud) så var avsnittet inte riktigt den höjdare jag hade hoppats på. De sista femton minuterna kändes som manusförfattaren hade kommit hem från krogen vid tre på morgonen och bara: ”gud, såhär kan det inte vara – måste skriva om slutet” och sedan fick vi det där slutet som bara en hjärna som inte har sovit och matats med alkohol kan skapa.

Blair Waldorf och Serena van der Woodsen

Jag åt aioli till sen lunch (alltså inte enbart aioli – mat också) och tänkte nu springa iväg och träna. Hur stor är risken att hela jag kommer att stinka gammal vitlök från svettkörtlarna när passet börjar hetta till? (Jag känner en tydlig vitlökssmak i munnen i skrivandets stund). Kommer jag att bli Friskis och svettis vitlökstant (likt de där ensamma gubbarna utan koordination som alltid luktar inpyrd gubbsvett)?

Stoppa pressarna! Britney Spears ser i princip normal ut efter sin semester i Costa Rica tillsammans med sin pappa, Mel Gibson och hans fru. Håret ser inte lika vidrigt ut som det brukar, klänningen är ganska söt och visar inte saker som inte ska visas. Till och med väskan och halsbandet känns lågmälda och okej. Jag menar, hon såg ju precis ut så här. Känns som att litiumet och haldolen har kickat in vid det här laget.