Jag har ätit en mycket konstig middag ikväll. Igår hade vi nämligen take away sunday hemma hos oss och vi var fem personer med fem olika rätter från tre olika kontinenter. Idag åt jag således: en pytteliten coleslaw som blev över från någons Texas burger, lite lite biff i gröncurry och sedan lite fryspizza. Mycket annorlunda smak i munnen så att säga. En minibuffé som inte passade ihop.

Krigsbilder har alltid fascinerat mig enormt mycket. Inte sällan blir en enda bild en slags symbol för hela kriget. Oftast brukar jag föredra de tidlösa bilderna – de som skulle kunna utspela sig när som helst och på så sätt blir allmängiltiga. Det är kanske därför jag har börjat obsessa kring det absurt snygga fotot som har gått igenom all press de senaste dagarna: den unga killen med scarf över munnen och brinnande bildäck i bakgrunden i Beirut. Inte nog med att bilden är helt fantastisk rent artistiskt sett – killen som hamnade på fotot är helt suverän. För att han är inte det minsta tidlös. Jag är övertygad om att om vi skulle se samma bild om trettio år så skulle vi direkt kunna placera honom och bilden från tiotalet (eller vad man nu ska kalla det första decenniet på 2000-talet) med hjälp av frisyren, klädstilen, klockan, hänget – ja, ni fattar – en krigsbild från här och nu. Jag kan inte sluta titta på den.
Annars har jag alltid varit besatt av bilder från andra världskriget – speciellt de bilder som på något sätt har tagits i avgörande situationer. Den här bilden från de allierades landstigning i Normandie på D-day har alltid varit en favorit. Jag kan känna rädslan och adrenalinet från soldaterna i båten. Snart kommer de att hoppa av båten, springa iland och de flesta av dessa soldater kommer att få en kula i kroppen omgående av de tyska soldaterna som ligger och lurpassar på berget. På samma gång som bilden visar ”början till slutet” av andra världskriget – alltså hopp så visar den också en av de sista sekunderna i livet för många av dessa soldater – alltså förtvivlan. Tjusigt vågspel på båda makro och mikronivå.
Här har vi då en modern klassiker – insikten som satte hela världssituationen som den vi känner idag på sin spets – det första planet i WTC var uppenbarligen inte en olycka för här kommer ett till. Just i detta ögonblick förändrades hela världspolitken och likaså varje människas åsikter om USA vs muslimska fundamentalister. Mycket mäktig bild med andra ord.
Sedan har vi den här gamla tavlan av Franska revolutionen. Anledningen till varför jag tog med den är för att jag vill visa på likheten mellan denna och min favoritbild från Göteborgskravallerna 2001. Jag har sedan dess varit fullkomligt besatt av den där bilden av caféstolar som brinner på Avenyn, hur människor upproriskt håller upp den röda fanan. Håll med mig om att likheten är slående.

Sedan har vi Spanska inbördeskriget och stjärnkrigsfotografen Robert Capas klassiska bild av den fallande soldaten. Trots kontroverser om fotots äkthet så är det en gripande bild från Cordobafronten 1936.
Och till sist – en nyare bild från USA:s invasion i Irak – när de amerikanska styrkorna har intagit Bagdad och på klassiskt symboliskt krigsmaneér välter ner den enorma statyn av Saddam Hussein.

Herregud – dag två på sommarvärmen och jag ser redan ut som beach bum. Flipflops, hippieharemsbyxor som köptes i en svag minut i Barcelona för någon sommar sedan, uttvättat sjavigt svart linne och konstig strandfrisyr där både tofs mitt på huvudet och fläta ingår. Normalt sett brukar det dröja till andra veckan i augusti innan jag ser ut såhär, dvs lägger ner all form av mode, trender och god smak. I år kom det snabbt. Dags att sätta igång lite Manu Chao, ta fram bongotrumman och rulla en joint? Nej, jag sätter nog hellre tänderna i en Ben & Jerry’s Which som min kille köpte på 7eleven precis.

Idag passade jag på att utnyttja den plötsliga medelhavsvärmen genom att slänga på mig bikini, spraya mig full med solskyddsfaktor och promenera till Helgalunden här intill för att lapa lite sol. Där låg jag i nästa två timmar och läste bok, pratade med lite kompisar i telefon och kände för första gången det här året hur underbart det känns när ozonlagret är tunt och strålarna bränner på min 30-årsrynkiga hud. Helt underbart. Förutom utsikten som var två solariebruna  35-åringar som gaggade om hur bakis de var medan de låg och solade sina silikonbröst som var större än deras huvuden. Jag hade aldrig sett  den typen av extremplastikkirurgi på nära håll och chockades svårt. Silikonkvinnorna verkade dock störa sig lika mycket på sin utsikt – alltså jag – en kritvit, tjockis utan skam.

Jag brukar aldrig skriva blogginlägg mitt inatten. Jo, där ljög jag, ibland gör jag det – men sällan mitt i natten på helger. Det skulle i teorin kunna avslöjas för mycket om en själv om man skriver under påverkan av skumpa och rosé. Men varför försöker jag så febrilt att upprätthålla någon form av integritet? Jag menar, folk som bloggar borde ju inte sakna den där typen av skrupler. Och det gör jag väl egentligen inte. Bloggare är egentligen inget annat än narcissister. Sedan jag började skriva dagbok då jag började sjuan har jag alltid skrivit på ett sätt så att den som hypotetiskt sett skulle komma över den borde ha en underhållande läsning framför sig. Alltså, inte ens dagboken kunde jag lämna fri från krav på finurliga formuleringar och humoristiska poänger, trots att jag gömde den växande högen skrivböcker på ställen ingen kunde finna. Jag ville inte att någon skulle läsa dem men ändå tvingade jag mig själv att författa mitt liv på ett alternativt Bridget Jones-aktigt sätt (dock många år innan Bridget Jones verkligen existerade i bokhandeln). Varför? När jag förenklar allt så känns det som att anledningen egentligen är att det på den tiden inte fanns bloggar möjligt uttryckssätt. Herregud, om det hade fungerat att blogga 1991 så hade jag varit den första att plöja bloggfältet. Jag hade varit Blondinbella fast med coolare musiksmak och mer alternativ hållning. (Och bättre språk). (Och från en by med 450 invånare). (Och mer berest). (Och personligare stil). Ja, uppenbarligen inte alls som Blondinbella, men en pionjär i bloggvärlden. Herregud – 1994 satt jag och tankade hem indie-låttexter från någon brittisk sajt med adress som innehöll ~ och liknande tecken. Och så chattade jag med indiefolk på ztv-chatten. Jag och internet blev kära vid första ögonkastet. Och kärleken har bara växt de senaste fjorton åren.

Ni vet den här tiden på året – då träden har slagit ut, temperaturerna stiger och nätterna är ljusa. Lika självklart som att grillarna plockas fram ur källare så börjar tidningarna och tjejmagasinen skriva om våldtäkter. Nu är det sommar och då blir det högkonjunktur i överfallsvåldtäktsbranschen. Det är bråda tider för våldtäktsmännen när helt plötsligt alla tjejer promenerar hem i sommarnatten efter grillfesterna i lite för korta kjolar och med något roséglas för mycket innanför västen. Jaktsäsongen är ett faktum.

Vi tjejer får höra att vi ska undvika att bli för fulla, hålla oss ifrån folktomma parker och att skrika på hjälp om vi blir överfallna. Trots att det är ett faktum att överfallsvåldtäkterna ökar under sommaren så kan jag inte undvika att må illa av denna ständiga fokusering på tjejerna. Det är ju inte tjejerna som har ansvaret – det är ju inte vi som springer omkring och hoppar på ensamma människor på väg hem. Varför ska vi då sitta och skriva en checklista på hur våra sommarkvällar ska se ut. Medan killarna tar en drink till bör vi ursäkta oss – hålla handflatan över vinglaset och säga: ”nej tack, ingen påfyllning för min del, jag ska hem sen och då måste man ju vara beredd på våldtäktsmännen”. Tjejer som bor med en skogsdunge mellan busshållplatsen och hemmet måste ordna eskort hem eftersom de annars utsätter sig för en oförlåtligt risk. Bättre att stanna hemma då kanske? Den ultimata lösningen på våldtäktsproblemet hade kanske varit om alla tjejer höll sig hemma under sommaren för då skulle det inte finnas några kvinnor att våldta. Då kunde ju våldtäktsmännen få springa runt där i sina parker bäst dem vill och leta. Jättepraktiskt. Då kunde polisen komma med stora lastbilar och fånga in våldtäktsmännen i stora håvar eller kanske nät som de spänner upp mellan två björkar. Då skulle vi åtminstone gå säkra nästa sommar. Men tyvärr är jag då inte för skuldbeläggningen av kvinnor. Sätt ut fler poliser, vakter, ja vad som helst i stans parker, ändra attityden hos både kvinnor och män. För helt ärligt – ska vi behöva ha det såhär år 2008? Borde vi inte ha nått lite längre i både jämställdhetsarbete och människosyn?

Idag har jag varit obeskrivligt trött. Släpade dock iväg mig själv till andra dagen på Stockholm Media Week. Där träffade jag min syrra Anna som jag lunchade med (vi tog med tallriken och vinglaset ut i solen på Mariatorget och babblade en timme). Sedan kollade jag in lite framtidsvisioner i mediabranschen innan jag gick hem. Trots att jag verkligen inte orkade så tog jag mig ner till Friskis och svettis och körde ett Ki-jympapass bara för att inte Mia, min syrra skulle behöva träna själv. Hon kom på passet bara för att jag inte skulle behöva träna själv. Win-win, båda tränade bara för att vi hade stämt träff – uppenbarligen det bästa sättet att få motion – skafffa en träningspartner.
Efter träningspasset gick vi hem till mig och duschade och lagade mat. Det blev kycklingfiléer, pasta och en sås gjord på lök, vitlök, rivet citronskal, pressad citron, lite vitt vin, basilikabuljong, crème fraîche, bladspenat och mängder av färsk basilika. Sedan toppade vi det med lite färskriven parmesan. Mycket gott. Under middagen tittade vi på Du är vad du äter och sedan Lyxfällan och kände oss som sjukt lyckade människor.

Idag upptäckte jag att min foundation var helt slut. Eftersom jag inte är en naturlig skönhet fick jag lite panik. Men då kom jag på att jag skulle rota igenom gamla goodiebags som jag har fått men glömt packa upp. Där hittade jag ett test på en helt fantastiskt bra foundation, nämligen Max Factors Miracle Touch. Inte nog med att Max Factor råkar vara ett väldigt billigt märke – det var också den i särklass bästa foundation jag någonsin har använt. Hejdå alla dyra foundation och välkommen lågbudget!

Idag antecknar intresseklubben att Mischa Barton minsann har celluliter. I USA har chocken inte riktigt lagt sig ännu men här hos intresseklubben tog vi ett intressepiller och kände oss mycket bättre sedan.

Nu börjar det bli hög tid att planera sommarens äventyr. Igår kväll diskuterade jag och min kille en liten Sverigeturné i juni. Vi tänkte ta bilen och köra ut till hans föräldrars mysiga lantställe någon natt. Sedan tänkte vi dra söderut till mina föräldrar och hänga i Helsingborg med omnejd några dagar. Därefter åker vi nog till Danmark och sover någon natt hos min killes storebror med familj som brukar hyra ett hus på Själland. Sedan svänger vi kanske förbi Nordtyskland och hälsar på min killes tyska polare. Därefter en natt till i Helsingborg för att sedan köra västkusten norrut. Kanske stannar vi till hos mina kusiner i Göteborg och sedan upp till Uddevalla där min mormor och morfar bor. Sedan styr vi kosan mot Stockholm igen. Det låter som ett fullspäckat program, men vad gör man inte för att få träffa alla och se lite av sommarsverige? Dessutom kan vi göra en roadmovie med den nya videokameran och sånt uppskattas ju alltid. Och om jag känner min kille rätt så kommer hela spektaklet att filmas med en viss mobilkamera och sändas live på bambuser. Allt för lite medialt utrymme.