För många, många år sedan, då jag och min syrra fortfarande bodde i en by utanför Helsingborg och inte hunnit börja gymnasiet (och därmed funnit likasinnade) lyckades vår mamma komma över ett par biljetter till en musikfestival i Svedala. Det låg långt åt skogen, förbi Malmö och ut i den skånska obygden. Trots detta skjutsades vi dit (iklädda helt sjuka kläder i någon slagt mismatchande indieanda) för att få se Brainpool som då precis hade släppt sin första skiva. När vi blev avsläppta vid Svedalas utomhusbad där festivalen ägde rum var vi två av de lyckligaste tonåringarna i världen. Inte nog med att vi befann oss långt från bönderna hemma – vi skulle också få se ett av våra favoritband live. Dessutom fick vi genast syn på tre tjejer som liknade oss. Ja, alltså inte som att de var mänskliga kloner av oss eller något annat obehagligt – de såg bara ut som tre sextonåriga tjejer med samma typ av klädstil och med samma förväntningar i ansiktsuttrycken som vi. Efter några trevande närmanden började jag och min syrra prata med indie-tjejerna. Det lilla gänget bestod av tvillingsystrarna Madeleine och Susanne och deras bästa vän Sandy och kom från Malmö. Vi fann plötsligt våra likasinnade. Sedan pratade vi i munnen på varandra om Damon Albarn, Brett Anderson, Jarvis Cocker, om hur mycket vi skulle vilja bli kompisar med Marijne Van der Flugt i Salad, och med Justine Frischmann i Elastica.
Efter Svedalafestivalen började vi frekventera Pågatåget mellan Helsingborg och Malmö. Vi fem tjejer diskuterade musik in på natten, flirtade med söta indiekillar i Malmö, sprang på ungdomshak med musikaktiviteter i både Malmö och Helsingborg och sov över – ja, jag vet inte hur många gånger. Sedan sågs vi ju självklart på varenda spelning i antingen Lund eller Köpenhamn så fort något av våra favoritband spelade där. Inte nog med det – vi skickade hundratals brev till varandra, spelade in indiekassetter och glömde aldrig att skriva det coolaste citatet från någon indielåt vi just då lyssnade som mest på över hela kuverten. Efter något år blev kontakten mer sparsam. Sedan tog vi studenten och hamnade på olika platser. I fredags lyckades dock Madeleine hitta mig och min syrra på Facebook och nu har vi återfunnit våra gamla indievapendragare. Helt underbart! Dessutom skiver Madeleine en mycket fin blogg med oändliga tips på urbra musik.

Damon, min stora kärlek 1994