Jag vet att jag är lite sent ute men jag har faktiskt inte hunnit läsa klart förrän igår. Det gäller den nya glossy weekly-invasionen som skett i vårt land de senaste månaderna. Det började med påkostade Sofis Mode som kom för några månader sedan. Sedan hetsades lanseringskampen mellan Frida förlags Glaze och Aller förlags Chic i varenda branschtidning.

Först ut var Frida förlags Glaze. Det absolut uppenbara med denna tidning är att redaktionen är liten, budgeten är ännu mindre men trots det ska tidningen komma ut var fjortonde dag. Det är en ekvation som inte går ihop såvida man inte väljer att göra avkall på kvaliteten. Och det är precis det som Glaze har varit tvungna att göra. I vanlig Frida-anda fylls tidningen med re-writes av gamla artiklar (uppenbart är att ingen på redaktionen har träffat någon Hollywoodkändis i alla fall) som de hittat på nätet? Modereportagen känns i samma klass – dvs att någon sitter och bildgooglar ”red dress Hollywood” och sätter sedan in fem kändisar i röda klänningen i tidningen och påtalar hur trendigt det är just nu. Sedan saknar tidningen substans – en massa stora bilder som man snabbt ögnar igenom – men väldigt lite text och välskrivna artiklar exempelvis. Något som jag också ifrågasätter djupt är deras målgrupp – Glaze själva menar att de är den enda tidningen som vänder sig till 20, 30 OCH 40-åringar som fortfarande är unga i sinnet. Jag tror alltid att större effekt uppnås vid snävare målgrupp. Det är ju allmänt känt att riktar man sig till alla tenderar det blir till ingen. Annars känns hela tidningen urvattnad och jag känner mig som när jag var tio och läste Frida med skeptisk blick – besviken.
Dock måste man ge en eloge till den lilla redaktionen som trots begränsade resurser har gjort sitt bästa för att få ihop en snygg och spännande tidning. Något mycket olyckligt är dock valet av namn. Vad är Glaze för er? Något med kött, tänker jag. Dessutom saknar de en webbplattform, vilket känns fullständigt bakåtsträvande i en tid som denna. Om man googlar Glaze hamnar man här. Not good.

Ett par veckor senare (den 17 juni) släpptes första numret av Chic. Chic är Charlotta Flinkenbergs baby och utges på Aller förlag med en målgrupp på kvinnor 25+. Vid första anblick är Chic många snäpp över Glaze i uteseende och tjocklek. Chic har också betydligt mer substans och struktur. Det som slog mig direkt är att rekryteringarna från Cosmopolitan lyser igenom både här och där. Namnet Chic arbetas in i nästan alla reportage på samma sätt som Cosmo görs och tidningens uppbyggnad är snarlik. Uppenbart är också vilken tidning som de mest åtråvärda annonsörerna har valt – medan Glaze kämpar med småannonsörer finner man uppslag med Armani och Replay i Chic. Är tidningen bra? Låt oss säga att den är bättre än Glaze. Den har i princip mer substans. Dock ifrågasätter jag Chics ”dokument” – en artikel som behandlar Kina och OS som verkar vara skriven för tjejer i högstadieåldern med tanke på det nästan löjeväckande informella tilltalet. Om målgruppen är 25+ får man hoppas att deras läsförståelse ligger något över fjortonåringarnas. Lite löjlig är också Charlotta Flinkenbergs känga till Glaze i ledaren där hon skriver att ”…du slipper elakt skvaller och inzoomade bilder på celluliter – även CHICs kändismaterial är såklart chict!” Jag anser alltid att man ska säga vad man gör och strunta i att ta upp vad man INTE gör. Annars tycker jag att Chic är ett tämligen lamt namn som andas nittiotal, svampade väggar, lavalampor och Bondi café. Ett ord som är fullkomligt daterat med andra ord. Positivt är dock deras välfyllda hemsida med allt från bloggar, kändisnyheter och skönhetstips. Kanske veckorevyn.com ligger som förebild?