Helsingborg, Helsingborg – min gamla borg, min hemstad. Jag sitter här – mitt i stan i den gamla delen med Jakob Hansens hus några meter från fönstret och Kullagatan runt hörnet. För några minuter sedan promenerade jag i den vansinniga blåsten ner mot Norra Hamnen, passerade Kvickbron och kom ut vid vågbrytarna där hela sundet ligger öppet med Danmark framför ögonen, Kronborgs slott pampigt ståtande och hela landborgen till höger – långt där borta Sofiero, Hittarp och Viken. Just då funderade jag över hur jag står ut i Stockholm utan de arga vågorna, den salta havslukten – nästan stickande av tången och den öppna känslan – att det är ett HAV som inte tar slut. Nu är jag visserligen lyckligt lottad som bor i en huvudstad med oändliga mängder vatten i såväl innerstaden som utanför – men ändå – Mälaren är inte Öresund.

När jag gick i gymnasiet tänkte jag ibland att det i varje svensk stad – stor som liten – fanns människor som gjorde samma sak som jag – dvs gick i gymnasiet, umgicks med sina vänner, fikade i timmar, gick på häftiga fester och roliga middagar. Men jag kunde inte ta in den tanken på något sätt – det vi gjorde just här i Helsingborg var ju det riktiga – ORIGINALET – det subjektiva egot, liksom. Hur skulle någon kunna förstå mig om de inte hade gjort samma sak? Nu är det väl inte så dramatiskt längre men fortfarande kan jag känna en så djup samhörighet med de vänner jag fortfarande umgås med som även delade gymnasiehelsingborg. För faktum är att vi som gjorde det har minnen till varenda gatsten i den här staden, varenda hörn, varenda gata. När jag promenerar här i stan – säg femhundra meter – berättar gatstenarna en enda lång berättelse om mitt liv som det var förr.