Idag har jag ätit glasstårta och kanelbullar till lunch. Det fungerade utmärkt fram tills för en halvtimme sedan. Då drabbades jag av huvudvärk och allmän svaghet i hela kroppen. Det verkar vara sant, det där som GI-människorna pratar om, att blodsockret inte mår asbra av sockerluncher. Nu ska jag piska på min kille lite så han sätter igång med en tidig middag. Färsk sparris, lövbiff, champinjoner i tomat och gräddsås med sambal, timjan och ett kilo parmesan. Till det rolig pasta från Rom. Jag börjar dregla.

Istället för att gå ut och göra stan osäker (eh, för att stan skulle verkligen både bry sig och skaka av rädsla) så orkade jag inte röra mig en millimeter under kvällen. Jag låg istället i soffan och läste en hel bok om överklassen i Sverige och drack Coca cola zero och samtalade via telefon med olika närstående som var ute/på väg ut. Nej, två sena kvällar med vin och tidiga morgnar på raken räckte för denna trettioåriga kvinna. I morgon ska jag ändå på fest. Ett ettårskalas klockan två. Det borde till och med jag orka med.