De senaste månaderna har jag suttit här och väntat på att ett antimode ska bryta ut. Jag ska förklara vad jag menar. Om vi går några decennier tillbaka i tiden – närmare bestämt till sjuttiotalet och tittar på vad som hände med modet när oljekriserna satte igång. Jo, tillsammans med lågkonjunkturen tittade punken fram. Missnöjesmode? Åtminstone ett tydligt antimode som en spegelbild av den världsekonomiska situationen.

Under mitten av åttiotalet tog högkonjunkturen fart ordentligt. Folk spenderade pengar, tog billiga lån, levde loppan och ”det glada åttiotalet” myntades som begrepp. Modet var extravagant, utmärkande, överdrivet och lekfullt. De första riktiga supermodellernas karriär tog fart. Modemagasinen blev oumbärliga.

Sedan kom det tidiga nittiotalet med en ovanligt djup långkonjunktur med finanskriser och fritt flytande kronor och så vidare. Ett nytt antimode föddes: grungen. I slarviga flanellskjortor, trasiga jeans och klumpiga Dr Marten’s blev lågkonjunktursmodet ett kontrastrikt svar på åttiotalets glitter och glamour,

De senaste åren har kännetecknats av en lavinartad modehysteri. Tusentals modebloggare slåss om utrymme i bloggosfären. Varenda tidning har sin egen profilerade modeexpert. Varenda billig klädkedja manglar ut kopior av modehusens kreationer innan vi ens hinner blinka. Alla har helt plötsligt råd att vara modemedvetna. Eller tar sig råd. Second hand har blivit vintage. ”Dagens outfit” är ett allmänt vedertaget uttryck. Och så går vi så sakteliga mot en långkonjuktur här i väst. Vad kommer att ske? En reaktion mot det modehysteriska 2000-talet? Med mycket stor säkerhet tror jag. Ett nytt antimode kommer med stor sannolikhet att födas ur sämre tider och mörkare framtidsutsikter. Frågan är inte om utan när.