Min kille satt och lyssnade på någon typ av föredrag på datorn innan med en svensk man som föreläste på engelska. Jag såg inte vad han kollade på utan hörde bara snacket. Jag trodde att det rörde sig om något slags humorklipp som brukar skickas runt som exempel på rolig svengelska. Jag hade fel. Aldrig har jag hört en svensk någolunda ung person tala så knackig engelska. (All heder åt honom som ändå ställde sig upp och höll ett föredrag på engelska).

Detta ledde oss in på en språkdiskussion. Min kille menade att svenskar från de södra delarna av landet talar bättre engelska än folk från de norra delarna. Jag ifrågasatte detta och tänkte tillbaka på högstadiet i en bonnhåla i Skåne där folk uttalade alla engelska ord på klingande skånska. Dessutom hävdade jag att när man bott utomlands har de svenskar man mött i stor utsträckning härstammat från både Västerbotten och andra nordligare områden. Min kille kvarstod vid att folk närmare kontinenten var bättre på språk. Jag trodde att alla svenskar var tämligen duktiga på engelska – jag menar på det sättet att man inte behöver tänka när man talar. Om jag skulle hålla ett föredrag på franska idag så hade jag talat ganska knackigt eftersom jag är ringrostig och skulle behöva hitta vissa ord långt bak i huvudet och dessutom aktivt komma ihåg att böja vissa verb. Engelskan däremot kommer ganska naturligt. Jag menar – vi har ju samma tv i hela landet. Sitter alla och läser texten och undviker att ta in hur engelskan låter?

Vad tror ni? Är malmöiter naturligt bättre på engelska än vad folk från Haparanda är?

(Förresten såg jag Emma Anderssons matprogram på tv för några dagar sedan. Hon kommer från Ängelholm och bor i USA om jag inte har fel för mig. Hon kunde inte prata engelska överhuvudtaget. Hela programmet var som ett medeltida tortyrredskap och skämskudden användes flitigt.)