Visst är det skönt med varma dagar och nätter yada yada. Problemet är enbart det att sommarvärme som snuddar mot trettiostrecket och nätter runt tjugo är rent hälsovådligt för oss som är fast i stan. Jag har länge prisat det faktum att vår lägenhet inte tar in någon sol. Medan andra klagar på sin mördande morgonsol eller växthusstämningen som uppstår när man kommer hem från jobbet har vi det bra med lite sol på fönsterblecket vid 18-tiden. Men natten till igår blev lite av en mardröm. Jag och min kille låg och vakade i svett i princip hela natten. Båda ville sträcka ut sig som ett X men denna plats existerar knappast i vår säng. Istället låg vi där och led. Vid femtiden (då det brukar vara som kyligast) stod termometern på nittion grader och det var fullkomligt vindstilla. Vi dog en smula och jag hade typ behövt dropp när jag vaknade.
Igår bäddade jag helt enkelt till mig i vardagsrummet i soffan och fick denna natt uppleva åtminstone lite sömn. Jag får sådana ångestvibbar av denna nattvärme och tänker bara på vårt gamla hus i vår spanska by – där vi inte hade luftkonditionering. När man var liten brydde man ju inte sig ett dugg – men i tjugoårsåldern började man uppleva de där morgnarna när man låg och simmade i egen svett och man hade noll ställen att ta vägen för att få kyla ner sig. Gud, det var hemskt! Nu längtar jag mer än någonsin ner till byn (dit jag drar om exakt en vecka) för numera har vi åtminstone luftkonditionering så det kommer utan tvekan vara bättre än här i Stockholm.