Jag blir så trött. Så fort jag ska göra ett miljöombyte – bra som dåligt – så blir jag så ångestladdad. De senaste tre dagarna har jag gått omkring med en krypande känsla i kroppen, som att det kliar inuti. Hjärtat har slagit snabbt och jag har haft ett konstant tryck över bröstet. Minsta grej får mig ur balans. Usch, det är så trist att känna såhär. På fredag, tidigt på morgonen flyger jag till Spanien. Det ska ju bli urkul men jag kan inte överhuvudtaget framkalla den känslan just nu. Det känns som att jag ska bestiga ett berg eller någon annan trött metafor. Såhär var jag aldrig när jag var yngre. Då bara reste jag och ryckte på axlarna och lät allt ordna sig som blev liksom. Nu fasar jag för de trånga utrymmena på planet ner. Jag flyger själv – ingen som kan tala lugnande till mig eller bara hålla min hand. Jag är inte flygrädd i den bemärkelsen att jag är rädd för att störta eller liknande – jag har bara så extremt svårt för trånga utrymmen som man inte kan lämna. Så fort jag ska någonstans nu för tiden så vill jag bara stanna kvar där jag är. Jag vet att jag om tre veckor kommer tycka att det är lika jobbigt att åka tillbaka till Stockholm. Inte för att jag gillar det ena mer än det andra – bara för att jag måste byta miljö. Jag sätts ur balans helt enkelt. Hatar’t!