Idag blev jag sugen på något riktigt salt med tanke på det varma vädret. Först tänkte jag laga en pasta all’amatriciana men ändrade mig sedan lite när jag väl kom till affären. Där hittade jag nämligen några trevliga raviolis fyllda med grillad tomat, mozzarella och basilika som jag köpte. Jag gjorde således en enkel tomatsås på en liten finhackad lök som fick svettas i olivolja ett bra tag, tillsatte sedan en basilikabuljongstärning, lite tomatpuré, en slurk vitt vin och en ordentlig hög fina, röda körsbärstomater på kvist i fyra delar (jag är besatt av röda körsbärstomater på kvist nu för tiden – ungefär 30 % av min inkomst går till dessa som skapelser just nu). Sedan hällde jag på lite passerade tomater, en riven vitlöksklyfta, en tesked socker, salt och peppar. Detta fick puttra i kanske 30-40 minuter på låg värme. Under tiden knaperstekte jag ett paket bacon som fick rinna av på hushållspapper. Jag slängde också ihop en liten sallad med buffelmozzarella och basilikablad mellan delade pärlbabytomater och kryddade med salt, peppar och olivolja. Sedan rostade jag pinjenötter och kokade raviolin och lade upp maten. Det blev supergott!

Under flera av våra långa semestrar i vår spanska by har vår extrasyster Sanna plockat med sig en omodern videokamera som vi har använt till att skapa en slags realityfilm. Ibland har vi gått så långt som att ha en s.k ”bikt” men vi insåg att det blev skittrist när fyra brudar ska berätta om typ samma sak på fyra olika sätt. Annars har vi filmat mycket när vi sminkar oss innan utgång, när vi lagar mat, när vi är på stranden eller bestiger berg. Chalet har vi kallat filmerna (istället för sommarhuset). Det har varit sjukt roligt att ha den där vhs:en när vintern börjar komma. Nu i sommar har jag fått klartecken från min kille att jag kan ta med hans superhightechvideokamera. Fatta, nu kan man börja klippa bort trista inslag, lägga på musik och mycket enkelt ta med den lilla maskinen i väskan. I slutet av augusti kommer jag ha gjort en Spanienfilm version 2.0 som antagligen kommer att innehålla allt från sjuka humorinslag till jätteräkor och kanske till och med en scen från irakiern där vi lånar internet. Har ni tur får ni ett smakprov på bloggen.

Här är då huvudrollsinnehavarna. Från vänster: Mia, Sanna, Anna och jag

Visst är det skönt med varma dagar och nätter yada yada. Problemet är enbart det att sommarvärme som snuddar mot trettiostrecket och nätter runt tjugo är rent hälsovådligt för oss som är fast i stan. Jag har länge prisat det faktum att vår lägenhet inte tar in någon sol. Medan andra klagar på sin mördande morgonsol eller växthusstämningen som uppstår när man kommer hem från jobbet har vi det bra med lite sol på fönsterblecket vid 18-tiden. Men natten till igår blev lite av en mardröm. Jag och min kille låg och vakade i svett i princip hela natten. Båda ville sträcka ut sig som ett X men denna plats existerar knappast i vår säng. Istället låg vi där och led. Vid femtiden (då det brukar vara som kyligast) stod termometern på nittion grader och det var fullkomligt vindstilla. Vi dog en smula och jag hade typ behövt dropp när jag vaknade.
Igår bäddade jag helt enkelt till mig i vardagsrummet i soffan och fick denna natt uppleva åtminstone lite sömn. Jag får sådana ångestvibbar av denna nattvärme och tänker bara på vårt gamla hus i vår spanska by – där vi inte hade luftkonditionering. När man var liten brydde man ju inte sig ett dugg – men i tjugoårsåldern började man uppleva de där morgnarna när man låg och simmade i egen svett och man hade noll ställen att ta vägen för att få kyla ner sig. Gud, det var hemskt! Nu längtar jag mer än någonsin ner till byn (dit jag drar om exakt en vecka) för numera har vi åtminstone luftkonditionering så det kommer utan tvekan vara bättre än här i Stockholm.

Idag blev det en lite somrigare version av typen ”kött och potatis”. Jag lagade ett basilikamos (på färskpotatis – var helt chockad att det fungerade – lite klistrigare men ändå okej). Först kokade jag potatis med ett par skalade vitlöksklyftor i vattnet. Sedan hällde jag av vattnet och mosade potatis och vitlök med potatisstöt. Sedan värmde jag mellangrädde och smör i en kastrull, tillsatte en kruka basilika, mixade med stavmixer och hällde sedan i potatisen. Rörde om till ett fint mos, tillsatte ett par deciliter parmesanost, salt och nymalen svartpeppar. Den lilla tomatkompotten gjorde jag på följande vis: jag delade ett gäng körsbärstomater på kvist i två delar. Sedan lade jag dem på ett bakplåtspapper med lite olivolja på med snittytan uppåt – salta, pepprade och körde i ugnen på 225 grader i 40 minuter. Sedan tog jag ut dem, hällde i en skål, droppade lite balsamvinäger över och satt i kylen ett tag för att få de att svalna. Till detta serverades ovanligt fin lövbiff (hallå, tråkköttbit) och lite sky. Mycket gott.

Idag är det min namnsdag. Alltså, mitt andranamns-namnsdag Christina. Min kille skakade lite chockad på huvudet när han insåg att vi i min familj inte bara firade våra förstanamns-namnsdagar utan dessutom gav oss in på andranamn. Men i vår familj har vi aldrig väjt för en anledning att fira. När vi var små bakade mamma alltid enorma pepparkakshjärtan med våra namn i glasyr på Anna -och Malin-dagarna den nionde och tionde december. Sedan brukar Christina-dagen firas med någon typ av godsak och en liten present. Ofta något mer symboliskt – men ändå – en present. Likadant är det på Maria-dagen då båda mina systrar har namnsdag (ja, mina föräldrar tappade namninspiration när tredje ungen kom så båda heter Maria). Hela veckan har jag funderat på att göra en tårta för jag har varit så löjligt sugen på en vit choklad-cheesecake med färska blåbär. Men idag känner jag mig inte alls sugen. Kanske köper mig en liten kanelbulle och firar istället.

Vilken svettig dag det har varit, mina vänner! Först placerade jag och Mia oss i Helgalunden och hallucinerade efter vattendrag i ett par timmar. Mia var nära att ta sig ett dopp i Allhelgonakyrkans dopfunt så desperat blev hon. Det hade antagligen vid närmare eftertanke varit smartare att bara åka till Långholmen. Men vi var lata och fick betala vårt misstag i svår svettma. Sedan gick vi hem och gjorde oss i ordning. Sedan tunnelbana till Rådmansgatan och skumpa och födelsedagssnittar hos vår vän Paola som fyllde år. Därefter restaurangmiddag vid Odenplan. Fin kväll. Men hiskeligt varm. (Särskilt att ta sig upp för trapporna vid Bonnierhuset i kvällssolen).

Detta är jag när jag har tråkigt: Jag läser att Britney Spears funderar på att köpa nytt hus i Calabasas som ligger några mil typ nordväst om Los Angeles. Jag ser att huset ska heta Chateau Sueños och googlar således detta namn. Då finner jag mäklarfirman och kollar girigt igenom alla bilder på huset (pation är to die for!). Sedan går jag in på min favoritsajt google maps och lägger in adressen. Sedan klickar jag över till satellitkarta och vips kan jag se en bra bild på hela huset ovanifrån och grannhusen. Därefter fnissar jag eftersom jag vid det här laget har sett var Britney kommer att kissa och laga mat. Sedan är jag nöjd och skriver det här inlägget.

Nu ska jag blanda en flaska hemgjord flädersaft (nej, det är inte jag som har varit huslig utan min killes föräldrar) och ge mig iväg ut i solen med min minsta lillasyster Mia. Vi ska läsa en hel hög med tidningar, ha med oss mackor och babbla lite i solen samtidigt som vi lägger underbränna till Spanien. Lagom onsdagsnöje.

Okej, dog av skratt precis innan när jag kom in i vardagsrummet. Min kille satt nämligen med tre av sina laptops uppfällda på soffbordet som ett glatt prylskämt såhär på tisdagskvällen. Som om detta inte vore nog har vi dessutom, utöver dessa, två skrivbord med varsin mastodontcomputer också (eller jag sitter ju i en ombyggd gammeldags garderob med lägenhetens enda PC – men trivs bra här). För varje dag som går (läs: för varje ny laptop som köps) ser den här lilla lägenheten mer och mer ut som ett kontorslandskap. På bilden fattas bara iPhonen, de femtontusen iPod:sen och alla andra maskiner jag inte vet namnet på som bär ett äpple.

Suck. Här sitter jag och meckar med Google Reader. Har börjat prenumerera på de bloggar jag brukar läsa. Det är smart om man inte orkar gå in på varenda blogg för att se om de har uppdaterat sedan sist. Nu ser jag så fort någon av mina favoriter har bloggat och kan läsa inlägget direkt i Google Reader och slipper således att gå in på själva bloggen. Praktiskt. Men det kommer säkert att ta några dagar innan jag känner mig bekväm med det. Det är ju ändå något visst med att gå in på folks bloggar. Nu känns det på något sätt mer opersonligt. Hur många av er är det som prenumererar på min blogg? Vore kul att veta.