Min senaste grej som jag inte kan sluta tänka på är att packa mina väskor och resa till Nordkorea. Herregud, säger jag bara. Jag har hört helt sjuka historier från folk som har varit där vilka inkluderar tjänstemän utklädda till bönder och statister i ett vanligtvis stängt köpcentrum. Allt är liksom kulisser för besökarna. När man kommer dit får man två guider som i själva verket är vakter. Man får inte gå ett steg utan dem. Jag kan tänka mig att om man försöker skaka av sig dem så tar de fram kulsprutor och pepprar en i ryggen.
 På nätterna stängs elektriciteten av (se här för satellitbild över Nordkoreas minimala elkonsumtion jämfört med grannländerna) och man bör ta med sig en ficklampa även om man bor på det femstjärniga (trestjärniga med västmått mätt) Koryo Hotel. Huvudstaden Pyongyang blir knäpptyst när solen gått ner och man kan tydligen höra bebisskrik långt bort från andra sidan floden.
Det finns massor av riktigt läskiga kommunistboulevarder (ni vet sådana superbreda som används när det ska marscheras) men inga bilar i princip. Längs restauranggatan står tomma bås utan mat. På den finaste restaurangen blir man ofta serverad ett stekt ägg i ett hamburgerbröd. Jag typ dööör av spänning. Turista i den sista ordentliga diktaturen. Som en film. Synd bara att det är så politiskt inkorrekt att som västerlänning hänföras av diktatursemester medan stackarna som bor där svälter. Tänk – det finns inte ens något internet i landet. Jag är helt darrig av spänning. Synd bara att det kostar typ 17 000 kronor för att resa dit i några dagar. Och då ingår inte ens flygbiljetten mellan Stockholm och Peking tur och retur. Måste spara. (Fast när jag väl har sparat ihop till resan har väl diktaturen fallit och hela grejen är too late).

Pyongyangs flygplats