Idag har vi varit och plockat svamp i skogarna häromkring. Vi tog bilen för att leta upp ultimat svampskog. Tyvärr hittade jag tjugo svampar och Niklas en. Någon karriär som svampplockare lär vi inte kunna satsa på. Istället sitter vi och skrotar framför varsin laptop, lagar hamburgare och går klädda i fårskinnstofflor då vi glömde sätta på elementen. Men det är himla fint här – vacker höstsol, sjön som ligger spegelblank och trollskog runt knuten. Titta på http://niklasjakobsen.blogspot.com till exempel (upptäckte att aftonbladetbloggen inte funkar med Firefox på Mac när man försöker länka – hur orutinerat är det förresten?)
Jag kan inte sova, Just nu ligger jag i soffan med min killes Macbook air på magen och skriver. Befinner mig på landet – i det fina sextonhundratalstorpet och min kille har redan somnat. Utanför är det så mörkt så det ser ut som en svart vägg slagits upp utanför fönstren. Jag kan inte ens minnas när jag upplevde ett sådant mörker sist. När vi kom hit fick vi middag av min killes föräldrar – ljuvliga kantarellcannelloni, kycklingfilé och grönsaksfräs. Sedan åkte de och kvar blev vi. Och nu sitter jag alltså här efter ett par timmars läsande på popularhistora.se och börjar faktiskt känna mig mörkrädd. Tyvärr får jag inte igen balkongdörren så det är liksom fritt fram för alla skogens väsen att komma oinbjudna in. Topp tre på varelser som jag inte vill ska komma in i natt:
De tre S:en liksom.
Jag hoppas att det finns en pizzeria i Järna. Måste ha lite fett på väg till landet. Är för gammal för uteliv.
Okej, jag ställer in alla åtagande för ett par veckor framåt eftersom jag har funnit mina drömmars sajt. Herregud – www.popularhistoria.se får mig att tappa tidsuppfattningen. Helt plöstligt är klockan halv tre och jag sitter fördjupad i tornerspel och folkskolan sedan några timmar tillbaka. Hej då socialt liv.
Igår kväll började jag och min kille diskutera smarta grejer så som rymden och aliens, ni vet. Då knäckte min kille en sjukt bra teori. Den är åtminstone MINST lika bra som att det skulle finnas små gröna män från en annan galax. Läs den här.
Nu har jag det! Jag har ju länge behövt en större summa pengar för ett par grejer jag skulle vilja göra och eftersom jag aldrig orkar spela på lotto (eller har satt mig in i hur det fungerar) så är det inte så ofta man trillar över de där många miljonerna precis. Men nu upptäckte jag att om man kommer med ett tips som leder till en lösning på Palmemordet så får man 50 miljoner kronor (se under rubriken ”framtiden”).
Jag minns så väl den där marsmorgonen då jag och min syrra deppade ihop eftersom Godmorgon Sverige var inställt och därmed de tecknade filmerna på grund av mordet på statsministern. Vi släntrade in i mammas och pappas sovrum och bara: ”alltså, Olof Palme är mördad” och de bara, perfekt synkroniserade satte sig upp i sängen och skrek: ”vad säger ni ungar!”.
Och de extrainsatta nyhetsrapporteringarna under dagen, jag minns dem så väl. När kameran svepte förbi ett snömoddigt Stockholm med blod på trottoaren och högar med röda rosor, människor samlade runt polisens avspärrningsplastband i tårar. Då hade man hunnit glömma de uteblivna tecknade filmerna från morgonen.
Sedan var det dags för presskonferens och hela svenska presskåren stod samlad, kamerorna blixtrade när den några timmar gamla statsministern Ingvar Carlsson gjorde en något sammanbiten entré. Det var då jag såg det – det absolut fullkomligt uppenbara. Vem i hela Svea rike hade ett större motiv än honom att mörda statsministern? Vem skulle tjäna mest på att Olof Palme försvann? Vilket var det enda sättet för Ingvar Carlsson att nå statsministerposten under sin karriär? Precis. Det var ju självklart han som måste vara mördaren. Jag var bara sju år men jag löste mordet på ett par timmar. Undar vad Hans Holmér skulle säga om det?
Så nu – 50 miljoner kronor till mig. Hör av er så lämnar jag mitt kontonummer då.
Tänkte på en grej – alltså jag är ju inte direkt en fotomodell men ibland undrar jag om jag har något allvarligt fel. Förra helgen när vi var på släktfest så togs det foton med närmaste familjen runt det 90-åriga födelsedagsbarnet. Ni vet foton som typ ska ramas in och hänga på första parkett i folks hus. Alla blev väl ganska bra utom jag som bär turkos klänning och står typ i mitten. Jag minns att jag tänkte något som: ”se nu glad ut, Malin”. Och jovars. Glad ser jag väl ut.
Snodde fotot från Anna
