Alltså jag kan helt enkelt inte se filmer som utspelar sig i England under slutet av sjuttonhundratalet. Det enda som händer är att jag drabbas av djup kärlek till huvudrollsinnehavaren. Inte visste jag att min böjelse låg bland kråsskjortor och höga hattar? Jag har ju aldrig kommit över Mr Darcy i BBC:s Stolthelt och Fördom från mitten av nittiotalet. Igår råkade jag se Becoming Jane (på svenska med snygg översättning (?): En ung Jane Austen). Och James McAvoy spelade kärleksgemålet. Och jag dog. Särskilt under en speciell scen under en bal när Jane går runt och letar efter honom och kan inte hitta honom och man känner igen sig från tusen gånger på dansgolv eller fester och man letar efter killen man gillar men ger tills slut upp hoppet om att han ska komma och så står han helt plötsligt där med knallblå ögon och okynnig blick framför en och hjärtat stannar en sekund. My god, dog lite då.
Nu kommer jag dock till mitt bevis om att det är sjuttonhundratalet som skapar denna kärlek från min sida: Jag såg James McAvoy i Atonement när den hade biopremiär och då tyckte jag inte att han var det minsta snygg! Men i kråsskjorta och brokadväst tycker jag annorlunda. Herregud, jag är sjukare än vad jag någonsin hade trott.