Igår stack jag ut och joggade en runda. Jag var iklädd ett par röda damträningsbyxor, en ganska tajt svart långärmad tröja och håret i en knut mitt på huvudet. När jag joggade förbi en mamma med sin kanske fyraårige son nere vid Hammarby sjö så pekade sonen på mig och sa: ”titta på pojken, mamma!”. Jag övervägde både att väsa ”flicka” i förbifarten eller stanna till och ta mig ett allvarlig snack med ungen men valde att helt enkelt fortsätta jogga utan att säga något. På vilket sätt såg jag ut som en pojke i den här ungens ögon? Det var tämligen förolämpande. Nästan lika förnedrande som den där gången då jag blev misstagen för en hissknapp.