Jag inser att jag under dagen har försummat bloggen lite. Därför tänkte jag att ni kunde får läsa lite på matbloggen som kompensation. And I’ll be back.

Det stod en hemlös, till synes påverkad man utanför köpcentret Ringen nyss som hade stoppat fingrarna i öronen och mässade högljutt: ”Nej, nej, nej, nej, nej!” om och om igen. Lite som honom känner jag mig idag.

Nu har vi kommit hem efter två hektiska dagar. Igår morse körde vi den värdelösa vägen mellan Stockholm och Uddevalla (tydligen har de inte hört talas om motorväg där så vi har fått puttra fram i sjuttio och ibland i snabba nittio kilometer i timmen). När vi kom fram var det bara att börja sminka sig och hoppa i galastassen. Sedan gav vi oss av till Rådhuset där 90-årsfesten hölls. Först blev det skumpa i ett sidorum och sedan tågade vi in i Stora salen där sällskapet placerades på tre större bord. Maten bestod av skaldjurssoppa med några underbara små fettiga bröd (tror dock ej de beskrev så i menyn), hjortfilé med kantarellsås och hasselbackspotatis på bakpotatis och slutligen en chokladdröm i form av kaka och chokladkräm varvat om vartannat serverat med björnbär, hallon och vispgrädde. Mycket gott. Det var tal, sånger och skvaller med alla gamlingar. Jag älskar att höra om gamla tider och sjuka anekdoter (det var barnjungfruhistorier, Sovjetbesök på sjukhus och examen från Handels 1938).
Idag samlades vi allihop hemma hos Mormor och Morfar för att äta lunch för de hade öppet hus hela eftermiddagen med bubbel, mat och tryffeltårtor. Vi som skulle till Stockholm körde dock någon gång efter ett för att slippa komma hem mitt i natten. Sedan körde jag till metropolen Laxå där min kille tog över ratten. Titta gärna hos min syrra för fler foton.

Min kille Niklas (Bond), min minsta syster Mia och min kusin Ludvig.

90-åringen tar kaffe på maten

Min lilla söta kusin Lisa som är fjorton och ser ut som en Gossip Girl

Jag tycker att Bette Davis var så himla snygg. En äkta Hollywooddiva av gamla skolan. Dessutom har den här varit min favoritlåt sedan barndomen. Love!

Damn, jag är så jäkla stressad. Jag har tvättat, lagat mat, hämtat kostymer på kemtvätt medan min kille åkte till Enskede och hämtade bilen. Jag måste packa, duscha och allt sånt där. Sedan måste jag fixa lakan och grejer för i morgon bitti, tidigt, tidigt åker vi till Uddevalla för att gå på 90-årsfest. Ett glas vin och en svennig tacomiddag nu och så får vi vänta på min syrra Mia som ska sova hos oss inatt eftersom hon bor norr om stan och vi inte hinner krångla oss dit imorgon bitti. Puh.

Om det är någon som undrar hur Kevin Federline – Britneys ex-man, ser ut nuförtiden så kan jag meddela att han verkar ha övergett sina corn rows och säckiga byxor till förmån för myskagge och golfkläder. Herregud, mycket ska man se.

Bild från usmagazine.com

Som jag har skrivit innan så tycker jag att nya 90210 är en serie byggd på avskyvärda klichéer, taffligt skådespeleri och förutsägbara intriger. Men tror någon att detta stoppar mig från att se det varje vecka? Nej, trodde inte det. Herregud, vilken underhållning det trots allt är. Jag skulle vilja påstå att jag mår ungefär lika dåligt av 90210 som jag gör under Idols auditions. Man liksom vrider sig hela tiden och skriker: ”nej!” ”jag dööör!” och liknande typer av utrop.
Det värsta är de två syskonen som är nya Brenda och Brandon. Killen spelar så dåligt så man tror att man tittar på Vita Lögner. Nej, ännu värre, finner inget att jämföra spektaklet med. Varenda gång han kommer i bild skriker jag och min kille: ”nej! bort!”. Sedan har vi då systern. Hennes minspel är direkt taget från en barn-beauty-pageant – ni vet med löjliga och överdrivna mimuttryck. Man ryser liksom. Igår när avsnittet började lida mot sitt slut satt jag till slut och skrek: ”jag vill bara lappa till de här syskonen! Nej, jag vill typ mobba dem, jag vill frysa ut dem!”. Så hemsk människa blev jag i ett slag. Min kille kontrade med att hålla i en låtsasmikrofon och parodiera  på systerns framträdande i skolmusikalen ”Spring Awakening” med överdrivna axel-i-takt-moves, alltför starka toner och näst intill efterblivet minspel. Sedan skrattade vi flera minuter. Humor på kvällskvisten, vill jag lova. (Titta gärna på klippet och skratta åt hur systern blir uttagen till skolmusikalen genom sin något överdrivna tolkning av låten).

Okej, jag medger att jag antagligen överdrev lite när jag anklagade mitt hår för att se ut som gråblått häxhår innan idag men såhär trist blev det. Jag hade ju hoppats på en uppljusning men fick istället en nedfärgning. Jag får helt enkelt trösta mig med att den fula mörka kanten som bestod av utväxt åtminstone är borta.

Jaha. Det var ju trist att man lade ner alldeles för lång tid på att färga håret blont när resultatet blev råttfärgat med drag av gråblått. Om det står ”Ljus ljusblond” på förpackningen så räknar man ju lite med att håret ska bli blont. Nej. Här färgade jag tydligen ner mitt hår och det ska man ju aldrig göra själv eftersom det då blir häxhårfärgat. Så ser jag ut nu. (Och kommer aldrig våga prova något annat märke än de det jag vanligtvis köper – så mycket för den äventyrligheten).

Ikväll ska jag på modevisning på Riche. Det är en gammal tjejkompis syster som har startat ett eget märke och kör sin första visning i Stockholm. Det ska bli superspännande och dagen till ära hade jag tänkt råda bot på min östeuropeiska hårfärg. Med andra ord är det minst sagt dags att färga i rötterna med blond färg. Det är tyvärr också bland det tråkigaste jag vet att göra. Och det var evigheter sedan sist. I Spanien i somras hörde man folk prata bakom ryggen på en (för folk tror att man inte förstår bara för att man är blond – eller halvblond då) och säga ”kolla tjejerna, de är nog slovenskor med pengar” och annat liknande. Att petas in i kategorin ”Rik sloven” kändes astrist. Inte lika trist som att bli kallad ryss – men inte långt ifrån. Mot badrummet med andra ord.