Nej, nu ska jag kolla om min expojkvän/numera vän lyckas bli stjärna i Japan tillsammans med sin polare på en månad. Om någon kan så är det han liksom.

Det känns i min kropp och i mitt psyke som att jag under helgen har sprungit ett marathonlopp. Det enda som jag har gjort är att organisera och genomföra en middag för tio personer (någon som börjar bli trött på mitt tjat?). Men herremingud vad det tydligen tog på krafterna. Jag är helt slut. Vinkade precis hej då till mina föräldrar som nu styr kosan mot Skåne igen. Ni människor där ute som har era föräldrar inom rimligt avstånd kan skatta er lyckliga. För oss blir det intensivumgänge i något dygn, sedan bara telefonsamtal till nästa intensivumgänge. Turligt nog lyckades jag dock få loss min mamma i ett par timmar under gårdagens eftermiddag (det bor ju två systrar till här i Stockholm så man slåss lite om uppmärksamheten så att säga). Vi gick på Bondens marknad, åkte in till stan och hängde i Hötorgshallen, gick och lunchade och hade det riktigt mysigt.
Nu ska jag dock försöka hela min sargade kropp/psyke genom att lägga mig i sängen eller soffan och läsa i ”Hälsningar från ondskans axelmakter” som jag har fått låna av min syrra Anna.

Jag har just designat om min matblogg. Visst blev den snygg? Särskilt med den översta bilden. Funderar på att bara fota auberginer nu så allt matchar.

I torsdags kväll var jag bjuden på två tillställningar men gav mig själv nackspärr när jag försökte bota spänningshuvudvärk så jag fick stanna hemma. När jag skummar genom vimmelbilderna från de båda eventen ångrar jag inte direkt mitt besult att stanna hemma. Vi kan säga att det här eventet är jag bara tacksam för att att jag inte besökte (oavsett mängden gratisöl). Det känns inte helt som min crowd. Varför ser alla tjejer ut som en äcklig Barbie? Har aldrig förstått att det skulle kunna vara snyggt med vitt hår, svullna läppar, bröst större än ens eget huvud och slampiga klänningar. My mistake, liksom.
 Det här hade dock varit roligare – men så fort det blir lite alternativt i den här stan så MÅSTE liksom någon komma utklädd till hemlös. Trist på något sätt. Eller snarare sjukt konstigt.

Nu har jag just hållit i en tio-personersmiddag i vår lägenhet. Två hela familjer förenade över potatisgratäng och maränger liksom. Gick bra tror jag. När folket hade gått tog jag en internetkurs på franska (avancerad) och sedan ett par lite enklare kurser i såväl katalanska som baskiska. Det enda jag inte fullkomligt briljerade i var baskiskan. Inte så konstigt när det enda jag kan säga är ez (betyder hej) och zaspiak bat (sju-i-en). Varför jag kan just detta är en annan historia. Nu måste jag sova. Är mycket trött efter saluhall- och bondens marknad-eftermiddag med mamma och sedan då matlagning, dukning och fixning. Godnatt.

Från att ha haft en nästintill militärisk inställning till brittisk alternativmusik hela min tonår då både USA och Sverige fick läggas på åt sidan (utom tidiga Cardigans på Malmöfestivalen 1994 då vi fick prata med dem, smaka på Peters drink och fick Ninas autograf skriven lite bakochfram som ett barn med ett hjärta över i:et) så har jag när jag nådde mid-twenties helt snöat in på amerikansk alternativmusik (med viss uppblandning av mycket fin svensk musik). (Hallå, det görs ju så trist brittisk musik nu för tiden). Jag har älskat The Strokes, The Killers (lyssna på klippet nedan), Mgmt (lyssna nedan på klippet), Beirut (lyssna nedan på klippet) och liksom den delen av pop/rockmusiken väldigt länge nu. Men helt plötsligt föll ett skotskt band ned från ovan (med hjäp av lite skvaller inom musikindustrin visserligen) och nu har jag återvänt till de Brittiska öarna och älskar bandet Glasvegas. Ja, jag vet att det låter som ett dansbandsnamn, men det gör verkligen inte musiken. Lyssna här på några utdrag ur några låtar eller lyssna på de länkar till klipp jag lägger in här nedan i bloggen (de vägrar att embeda sina videos så jag kan inte få inte dem på bloggen). Du kommer också att älska dem!
Geraldine
Daddy’s gone
Nedan följer:
1. Beirut med låten Nantes (fantastisk inspiration från Balkan på något konstigt sätt)
2. Mgmt med Time to pretend. Trots att den säkert är uttjatad vid det här laget så kan man ju bara älska den djupt! Hallå, texten om inte annat!
3. The Killers med låten Mr Brightside. Den har visserligen några år på nacken – men minnena, ack dessa minnen av galendans och surrealistiskt liv. Älskar!
 

Mina föräldrar kom precis från Skåne med bilen fullpackad av saker. Så fort de kommer hit så har de alltid med sig en massa grejer. Idag fick jag bland annat flingsalt i fyra olika smaker, färsk bladspenat, tomater i olika färger, en påse med olika sorters chilifrukter, minizuccinis, pinjenötter, massor av kantareller och skogschampinjoner (alltså typ några kilo), böcker och en massa annat smått och gott. Dessutom hade de med sig mina lådor från Spanien. Varje sommar handlar alla i familjen på sig en massa spanska grejer som vi sedan skickar hem med lastbilar. Nu fick jag min låda med kanske åtta flaskor vin plus min gigantiska matlåda som innehöll allt från inlagda, grillade paprikor och paellaris till sjukt billiga tampax, olivolja och massor av små matlagningsvins-tetror. Nu är hela kylen och skafferiet fullt igen. Ikväll blir det sushimiddag hemma hos min syrra Anna med hela familjen.

Bilden är lånad härifrån

Detta fnissar jag åt idag. Att ge gator namn efter vår samtids yrken, precis som förr då gatorna fick heta Kammakargatan, Luntmakargatan, Garvargatan och Lästmakargatan är ju minst sagt kul. Det känns som att man skulle kunna fylla på listan av Managementkonsultgatan, Stylistvägen och Bloggargränd. Vad sägs om Day traderbacken, Controllergatan och Webbdesignavenyn? Fniss, fniss, vad kul.

Vaknade med vidrig spänningshuvudvärk idag. Ni vet – svår smärta i varenda tand, knäppningar i käken, orörlig nacke och ihopskrumpna axlar. I panik började jag strecha nacken. Tydligen tog jag strechingen för långt eftersom jag nu även har erhållit nackspärr och kan inte vrida huvudet en enda millimeter åt vänster. Smärta dubbelt upp med andra ord. Well done.

Just nu sitter jag här och förbannar den absolut värdelösa statistik som vi Aftonbladetbloggare har tillgång till. Jag har ju startat upp en matblogg på blogspot och har således kopplat den till Google analytics. Den tjänsten är ju helt fantastisk! Nu har jag precis tagit reda på att jag har besökare från inte mindre än tio olika länder trots att jag skriver på svenska. De konstigaste besöken var från två personer i Polen. Jag känner ju inte ens en gång någon där. Sedan kan jag se exakt vilka sökord som har fått folk att komma till bloggen (typ ”god laxmiddag”). Man kan också se var folk har upptäckt bloggen (såklart många från den här bloggen). Sedan får man såklart exakta siffror på unika besök, sidvisningar per dag, tid på webbplats, avvisningsfrekvens och jag vet inte vad. Här sitter vi och ser några poänglösa ”sidvisningar de senaste 24 timmarna” vilket säger nada. Det kan ju i teorin vara två besökare som har klickat 1000 gånger på ens blogg så får man 1000 sidvisningar/dygn. Sedan är det ju urkul att se varifrån folk kommer. Man får så att säga en liten insikt i sina läsare. Här på Aftonbladet är ens läsare bara som en mörk, hemlig, underjordisk siffra. Trist värre.