Min kille drog ut och cyklade. Jag börjar genast tina kyckling och sätta igång Gossip girl. När katten är borta… och sånt. Herregud, jag är verkligen en sådan där ”lite galen” person.

Här har det firats födelsedag. Min kille fyllde nämligen år igår. Då fick han pannkaksfrukost. Sedan lunchade vi på Koh Phangang. Mycket gott. Måste nog tyvärr gå eller kuta några mil för att kompensera denna utsvävning något. Men det orkar jag inte riktigt. Jag planerar nämligen lördagens middag. Då ska vi ha födelsedagsmiddag för tio personer i vår lilla lägenhet. Vi ska nämligen sammanföra hela min familj med hela Niklas familj och äta kött. Tyvärr fattas vi en stol så någon får stå eller sitta på kontorsstolen. Att laga trerätters till tio personer kräver viss logistik för att det ska fungera i ett minikök. Men det är just den biten jag planerar nu. Jag håller det enkelt. Inga utsvävningar liksom. Vi hoppar suffléerna. Skulle dock behöva anställa någon för potatisskalning.

Inför den kommande Parisresan har jag rekat en del. I januari när vi var där sist så plöjde vi ju igenom de flesta turist-must-see eftersom min kille inte hade varit där förut men nu är det liksom fritt fram för allt det där andra – promenera och upptäcka nya mysiga områden, kika på saker bortom turiststråken etc. Något jag ser väldigt  mycket framemot är besöket på Musée des arts decoratif. Det är tre museum i ett och inte vilka som helst utan kanske de tre mest intressanta som tänkas kan. Det första är själva inredningsmuséet med bland annat rekonstruerade rum i Art nouveau-stil (vilket jag är fullständigt besatt av). Sedan har vi då reklammuséet. Jag älskar reklam. Och det bästa med reklam är de gamla printannonserna från slutet av artonhundratalet vilket det här muséet vimlar av (Mycket Mucha och även Toulouse-Lautrec, tror jag). Slutligen finns även mode- och textilmuséet här. Tänk er massor av gamla haute couture-klänningar från de senaste hundra åren. Jag blir i princip tårögd bara av att tänka på mängden sköna ting under ett och samma tak. Jag kommer att hänga på låset på morgonen och stanna tills de slänger ut mig.

Muchas fina art nouveau-reklam

Rekonstruktion av en juvelerare i Paris i art nouveau-stil

Vackra klänningar på muséet

Den här artikeln skrattar jag åt idag. Jag har ju en aning svårt med människor som tar sig själva på för stort allvar och här hittar man då till sin glädje en hel artikel om E-type som kan vara urtypen för just sådana människor. På bilden blickar han ut i fjärran, liksom förödmjukad och nästan knäckt. Som att han inte kan tro att det är sant att Max Hamburgerrestauranger har snott hans låt i sin reklam. Tydligen är E-type alldeles paralyserad och klara inte ens av att andas när reklamen dyker upp i tv-rutan. Han sitter där framför tv-apparaten med svår reklam-apné, liksom rosslar till när reklamen är slut med en blåaktig ton i ansiktet.
”Jag framstår som om jag rappar om salsasås på min största låt och förlöjligas så att folk på skolorna tycker att jag är en sellout”, säger E-type bedrövat. Själv undrar jag hur mycket det egentligen snackas ute på skolorna. Jag ser framför mig hur Matte och Kevin i 8B sitter i skåphallen och bara: ”alltså tycker inte du att Max drar E-type i smutsen med den där reklamlåten?” Och Kevin svarar: ”Ja, men jag trodde att han hade sålt ut sig själv – du vet den där textraden med salsasås”. Så är det nog.

Alltså, jag är ju inte särskilt road av mode. Jag gillar mest att typ köra mitt eget race och sedan går det lite i vågor hur mycket jag orkar anstränga mig. Idag till exempel tyckte jag att jag såg rätt så hipp ut i knallgröna strumpbyxor, knallröd bögslunga, svart liten klänning, röda skor, svart kofta och en stor sjal som var svart och med blommor i rött, rosa och grönt. Jag blev till och med lite sur när ett tv-team från någon fashion-tv vid Götgatsbacken INTE stoppade mig och frågade om min outfit (när de uppenbarligen hade frågat en brud som såg ut som en clown som åmade sig framför kameran). Men det jag skulle komma till var att jag är sjukt förtjust i Nicole Richies outfit från typ i söndags på New York Fashion Week. Jag älskar, älskar, älskar svart och blått ihop. Så finns det förståsigpåare som menar att det inte matchar. Idioter, säger jag.

Foto från perezhilton.com

Puh, jag är trött efter att ha lekt hemmafru under dagen. Jag har fejat, tvättat, diskat, bäddat och lagat mat. Se här om ni är intresserade av min tisdagshusmanskost. Nu har jag lust att bara krypa upp i soffan och titta på någon härlig sjuttonhundratalsfilm men eftersom min kille både är hemma och vaken kan jag nog bara glömma det. Han köpte förresten en portfölj med James Bondfilmer – ni vet en sån där silvrig sak som man fraktar typ sedelbuntar i med handklovar fastsatta runt handleden och i portföljen. En sån har han nu full med James Bond så det är de enda filmerna som gäller i det här hushållet för tillfället. Om han reser till Paris med den portföljen plus handklovar som handbagage ger jag honom hundra spänn. Synd bara att jag måste sitta bredvid och skämmas iså fall. Men obetalbar syn vid Arlandas incheckningsdisk.

Åh, Spotify har lyckats få ihop hela skivan Fan Fatal med Alaska y Dinarama – sommaren 1989:s absolut bästa skiva. Den spelades på kassett i familjens bil när vi körde över Ebrodeltats oändliga sandvidder och sedan under hela bilresan från Spanien till Sverige. Alla sjöng med och en av våra absoluta favoritlåtar var ”Mi Novio es un Zombie” – översatt: ”Min pojkvän är en zombie”. Jag menar, kan en åttiotalslåt med eltrummor ha en bättre titel? Jag känner mig som elva år igen och minns hur jag och mina systrar knuffades i baksätet medan vi sjöng längs franska och tyska landskap som passerade förbi längs motorvägen.

Alltså jag kan helt enkelt inte se filmer som utspelar sig i England under slutet av sjuttonhundratalet. Det enda som händer är att jag drabbas av djup kärlek till huvudrollsinnehavaren. Inte visste jag att min böjelse låg bland kråsskjortor och höga hattar? Jag har ju aldrig kommit över Mr Darcy i BBC:s Stolthelt och Fördom från mitten av nittiotalet. Igår råkade jag se Becoming Jane (på svenska med snygg översättning (?): En ung Jane Austen). Och James McAvoy spelade kärleksgemålet. Och jag dog. Särskilt under en speciell scen under en bal när Jane går runt och letar efter honom och kan inte hitta honom och man känner igen sig från tusen gånger på dansgolv eller fester och man letar efter killen man gillar men ger tills slut upp hoppet om att han ska komma och så står han helt plötsligt där med knallblå ögon och okynnig blick framför en och hjärtat stannar en sekund. My god, dog lite då.
Nu kommer jag dock till mitt bevis om att det är sjuttonhundratalet som skapar denna kärlek från min sida: Jag såg James McAvoy i Atonement när den hade biopremiär och då tyckte jag inte att han var det minsta snygg! Men i kråsskjorta och brokadväst tycker jag annorlunda. Herregud, jag är sjukare än vad jag någonsin hade trott.

Min syrra håller ju på att starta upp en bokklubb som jag ska joina. Nu har jag börjat sakta in min läsning och håller mig till en pocketbok på kanske fyra, fem dagar men under sommaren har jag plöjt ungefär en bok per dygn. Nu blir det dock lite mer allvar – intressanta och viktiga böcker som sedan ska diskuteras tillsammans med intelligenta vänner. Nu ska jag försöka komma på ett par, tre böcker så Anna – bokklubbschefen – kan sätta ihop en bra lista på böcker. Den enda bok jag kommer på såhär på rak arm är 1984. Den måste man bara ha läst. Det gjorde jag för många år sedan men skulle gärna läsa om den och framför allt diskutera den. Sjukt taggad för bokklubb här. Dags att ge sig på fingoogling med andra ord.

Gullig syn mötte mig ute på gatan. Det verkar som att en sådan här bil är bättre än att skaffa en valp ur raggningssynpunkt alltså. Alla som går förbi den stannar, pekar och ser ut ungefär som om de träffat en åtta veckors gullig hund.