Jag har aldrig varit ett stort fan av Coldplay, har alltid tyckt att de har varit lite för slätstrukna och ägnat sig åt för mycket publikfrieri. De första gångerna jag hörde sommarens singel, Viva la Vida, så tyckte jag samma sak – att det liksom var billigt med stråkarna och mastigheten (ni vet som med en tjej som har för djup urringing – klart hon får dreglande fyllon efter sig på vilken bar som helst).
Trots detta har jag nu framåt hösten börjat få någon slags odefinierbar känsla kring låten. Jag har nu kommit fram till att den får mig att känna som jag kände hösten 1997. Hur sjukt är det? Så fort jag hör Viva la Vida så tänker jag på mig själv och min bästis Paula som just hade flyttat till Frankrike.
Jag tänker 29-gradig brittsommar, billigt vin, peruker och galna kläder, festnätter som pågick till niotiden på morgonen. Jag känner känslor som saknad av småsystrar och nittonårspojkvän, identitetsångest och känslan av att inte höra hemma någonstans – rotlösheten. Jag tänker på middagar med vitt Nicolas-vin, råstekt potatis och kycklingfilé. Jag tänker på franskt uteliv, indiebarer och technoklubbar. Jag tänker på gapskratt, gråt och kärlek till sin bästa vän. De låtar som egentligen representerar och fungerar som soundtrack till de där första stapplande fem, sex veckorna i Frankrike är ju egentligen Jóga med Björk och The Drugs don’t Work med The Verve. Är det stråkarna som lurar min hjärna att tro att en medioker låt från 2008 har något med Frankrike 1997 att göra?