Här sitter vi  – två sjuka i en soffa och kollar upp kvällens tv-tablå.

Jag: Jag är så sugen på att se ett kostymdrama.
Min kille: Nej, det är du inte.

Och så var det med det.

Jag är hemskt sjuk för tillfället. Nåja, inte döende direkt, men trots allt väldigt, väldigt förkyld. Så den här söndagen spenderas framför Living Lohan och Denise Richard – It’s complicated. Herregud vilken fantastisk sjukunderhållning. Jag har suktat lite efter de där serierna sedan det började snackas om dem i USA. Nej – back to Denise nu!

När jag var någonstans mellan femton och nitton så läste jag i princip aldrig några tjejtidningar. Min syrra hade däremot ett litet bibliotek av Elle som hade fina fotoreportage som jag uppskattade. Men annars höll jag mig långt ifrån skönhetstips och nya trender. Jag körde liksom mörkfärgad modfrisyr (som den här), svarta kläder med kanske en skjorta med konstigt mönster med långa slag och svanfjäderboa.
Det jag istället lade mitt barnbidrag på var serietidningen Agent X9 för att läsa Modesty Blaise. Sedan sprang jag som en vettvilling på bibblan och lånade Modesty-serieböckerna och bara dog av hur cool hon var. Man kan säga att medan andra tjejer i min ålder tyckte att Victoria Silvstedt var snygg så var Modesty min idol både stilmässigt och personmässigt.
Detta innebar att jag i så fall snarare önskade mig en bröstoperation för att få storlek A medan andra drömde om en D-kupa. Det var härliga tider innan jag upptäckte alla sjuka skönhetsideal, könsbegränsningar och kvinnoförtryck som trots allt tryckte sig på från alla håll och kanter så småningom.
Trots det är jag dock tacksam för att jag fick en tonår där jag suktade efter att äga en egen liten Beretta, jaga puckade elaka män iklädd svarta kläder och håret i en chinjong. Det var, trots de kanske aggressiva stämningarna, ändå mer hälsosamt än att bry sig och lösnaglar, snacka skit om andra tjejer och stoppa fingrarna i halsen i hopp om att få en supermodellkropp.

Modesty – my love!

Den här lördagkvällen spenderades på det mycket trevliga Back a yard – en jamaicansk restaurang på Folkungagatan. Vi var ett tjugotal personer som firade fina Paulas trettioårsdag. Paula och jag gick i samma klass i gymnasiet och flyttade därefter till Frankrike ihop där vi delade lägenhet ett år och sedan drog vi till Stockholm där vi också bodde ihop. So we go way back. Jag hade med ett mycket nostalgiskt öga plockat ut franska produkter i Paris som betyder något för oss och lagt i en inslagen skokartong. Det var fint. Och den jamicanska maten överraskade mig rejält. Fullkomligt underbart – åt en marinerad och panerad kycklingfilé med kokosmjölkskokat ris och en fantastisk sås. Dessutom var personalen jättegullig. Eftersom jag fortfarande är sjuk efter Parisresan (både jag och min kille blev jätteförkylda på planet hem) så orkade jag inte festa vidare ikväll. Men timmarna på restaurangen var good enough. Mycket mysig kväll.

Jag, Niklas och födelsedagsbarnet

Min syrra Anna som håller en av mina bästa vänners son i famnen

Mamman till den fina sonen ovan dricker frozen mojito

Paula, Joanna och jag – best friends from school – testar mitt läppglans

Jag har aldrig varit ett stort fan av Coldplay, har alltid tyckt att de har varit lite för slätstrukna och ägnat sig åt för mycket publikfrieri. De första gångerna jag hörde sommarens singel, Viva la Vida, så tyckte jag samma sak – att det liksom var billigt med stråkarna och mastigheten (ni vet som med en tjej som har för djup urringing – klart hon får dreglande fyllon efter sig på vilken bar som helst).
Trots detta har jag nu framåt hösten börjat få någon slags odefinierbar känsla kring låten. Jag har nu kommit fram till att den får mig att känna som jag kände hösten 1997. Hur sjukt är det? Så fort jag hör Viva la Vida så tänker jag på mig själv och min bästis Paula som just hade flyttat till Frankrike.
Jag tänker 29-gradig brittsommar, billigt vin, peruker och galna kläder, festnätter som pågick till niotiden på morgonen. Jag känner känslor som saknad av småsystrar och nittonårspojkvän, identitetsångest och känslan av att inte höra hemma någonstans – rotlösheten. Jag tänker på middagar med vitt Nicolas-vin, råstekt potatis och kycklingfilé. Jag tänker på franskt uteliv, indiebarer och technoklubbar. Jag tänker på gapskratt, gråt och kärlek till sin bästa vän. De låtar som egentligen representerar och fungerar som soundtrack till de där första stapplande fem, sex veckorna i Frankrike är ju egentligen Jóga med Björk och The Drugs don’t Work med The Verve. Är det stråkarna som lurar min hjärna att tro att en medioker låt från 2008 har något med Frankrike 1997 att göra?

Den här etikettsfrågan var rolig. Magdalena Ribbings svar är ju som alltid hemskt underhållande att läsa. Särskilt svaret på denna!

Fråga: Jag har ett problem som jag tror jag delar med de flesta singelkvinnor. Ibland har man övernattande gäster av motsatt kön, och de brukar vilja lämna sitt ”bomärke” i form av en för dem reserverad tandborste. Men om de kommer sällan, och dessutom inte är ensamma om att hälsa på, så blir det snabbt en försvarlig mängd nästan oanvända tandborstar att hålla reda på. Så min fråga är: Är det comme-il-faut att bara ha en enda tandborste? Gästerna lär ju inte märka någon skillnad?

Magdalena Ribbing

Om ni är sugna på att se lite fransk restaurangmat så får ni kika in på min matblogg. Det kommer fler middagar efter hand!

I förrgår kväll – när jag skulle flyga hem så satt jag och min kille vid gaten i sköna fåtöljer när de plötsligt började släppa på folk på Stockholmsplanet. Då kom jag på att jag var urtörstig och tänkte bara springa bort till en toalett för att fylla på vatten i min vattenflaska som jag kunde ha på flyget. När jag äntligen hade hittat en toa så fanns det bara varmvatten och det var jag inte så sugen på att dricka. Istället letade jag upp en kiosk och frågade där om de tog kort eftersom jag inte hade en enda euro kvar. De nickade men sa att de stängde om tio minuter så jag fick skynda mig. Jag tog en flaska vatten ur kylskåpet och ställde mig i kö. När jag kom fram sa kvinnan att jag var tvungen att köpa för fem euros om jag skulle betala med kort. Jag sa att då ville jag inte ha något alls trots att hon propsade på att jag skulle ta två flaskor vatten och en chokladbit. Då tittade hon på  sin chef som också stod bakom disken och han nickade – de gjorde ett vänligt undantag för mig och mitt vatten.
Vid det här laget var jag hemskt stressad eftersom klockan tickade och gaten borde vara tömd. Kön bakom mig hade också växt sig lång och under tiden expediten drog mitt kort så betjänade hon nästa kund. När jag äntligen fick mitt kvitto så sprang jag bort till gaten och där satt min kille helt ensam och undrade var jag hade tagit vägen. Vi kutade på planet, lade upp väskorna i hyllan och spände fast oss. När boardingen var completed kommer det en dräktklädd, flygplatsarbetande kvinna på planet som bestämt stegar fram mot rad tjugo och ropar: ”Je cherche le passager Collin”. Jag bara: ”Eh, c’est moi!”. Sedan var jag tvungen att legitimera mig för att visa att jag verkligen var passagerare Collin och därefter lämnade hon över mitt visakort som jag då uppenbarligen hade glömt i den där kiosken i all stress.
Jag blev helt chockad. Först för att det var pinsamt att ett helt plan glodde på den slarviga passageraren Collin, sedan för att jag fick panik över att jag nästan glömde visakortet i Paris och slutligen för att de som arbetade på kiosken och denna flygplatskvinna på under fem minuter hade lyckats lokalisera mig, hitta mitt plan, springa bort till rad tjugo och ge mig mitt kort. Sjukt effektivt jobbat!

Så här ser det ut när jag och min kille reser till Paris i fem dagar. Lillebror och storebror resväska liksom. Ni kan ju gissa vem som packar i den stora. Jag kan meddela att den går strax ovanför midjan i höjd och är urjobbig att släpa i tunnelbanor utan rulltrappor.

I Frankrike lagar man tydligen Malin. Och så klagar folk på att kineserna äter hund.