Amentypåh. Jag släpade just hem en stor kasse mat efter att ha behövt handla på två (2) olika affärer för att hitta alla varor (död åt Ica Ringen). Eftersom jag lider av lågt blodtryck och dessutom fick ett rejält blodsockerfall på väg hem efter affär två så skyndade jag mig för att inte riskera att svimma på gatan (min värsta mardröm – har liksom svimmat på ett par restauranger, på tunnelbaneperrongen och lite andra ställen i mitt liv och pallar liksom inte DRAMAT som bli när man liksom segnar ihop). När jag kom till porten så bara öppnade jag och gick in. När jag kommit en bit upp i trappan hör jag en tant som börjar skrika på mig. Jag stannar till trots att det susar betänkligt i öronen och svarta små prickar dansar i mitt synfält. Hon bara: ”Vad fan håller du på med! Du släppte dörren mitt framför ögonen på mig!”. Jag bara: ”Gud, förlåt – det var verkligen inte meningen!”. Sedan tryckte jag på hissen. Hon kommer efter, högröd i ansiktet: ”Vaddå inte meningen? Du måste ju ha sett mig. Hur fan kan du bara slänga dörren i ansiktet på mig?” Jag börjar få tårar i ögonen och bara: ”Jag är verkligen hemskt ledsen! Det var inte med flit – jag mår inte så bra – förlåt!, stammar jag fram. Hon bara: ”Jag skiter väl i hur du mår, du ska fan i mig gå hem och vara JÄVLIGT ledsen för att du släppte dörren! Fattar du det? JÄÄÄÄVLIGT ledsen!, skriker tanten. Jag flyr in i hissen, placerar huvudet mellan benen för att förhindra avsvimning i hissen och börjar dessutom gråta.
Nu vill jag aldrig mer gå ut i mitt trapphus igen. Tänker fira mig ner från lägenheten till gatan när jag måste gå ut.