Aldrig blir generationsklyftorna så tydliga när man börjar diskutera digital närvaro. Vi överöses med skrämselartiklar som handlar om att Facebook äger de bilder man lägger ut på sitt konto. Och sedan kan tydligen vad som helst hända med dem. Folk drar öronen åt sig och försöker frenetiskt sopa bort sina digitala spår av rädsla för att det där semesterfotot med en piña colada i handen och en för kort kjol ska dyka upp i någon oseriös reklambanner om dejting eller liknande  Sedan fortsätter skrämseldrevet med uppmaningar om att du kan sitta illa till på jobbet om chefen råkar se ofördelaktiga bilder på dig på Facebook. Det man då kan undra är varför man överhuvudtaget skulle få för sig att friend request:a sin chef (för jag antar att alla som får skrämselhicka av privatlivsintrång har låst sina Facebook-konton så enbart ens egna vänner kommer åt det). Sedan finns ju alltid valmöjligheten att avtagga sig från de foton man inte vill dela med alla.

(Det tristaste argumentet i Facebooksdiskussioner är väl ändå alla de som måste avtagga sig för att de inte har fått in sin Julio Iglesias-vinkel utan känner sig fula. Normalt sett har väl de flesta man är vän med på Facebook sett en i verkliga livet och vet således hur man ser ut så därför kan man ju undra hur folk orkar fokusera på att få sina Facebook-album att likna en b-version av modellvärldens portfolios. Men den diskussionen hör inte hemma här)

Nåväl. Men vad är det med internet som människor är så rädda för? Om jag möter en person i något sammanhang och sedan googlar den (för det gör man ju) och denne inte existerar på internet (alltså saknar digital närvaro) så skulle jag bli otroligt konfunderad. 2008 känns det i princip lika konstigt som att inte existera på riktigt. Jag har till och med hört om folk som sökt jobb (inom webbranschen visserligen) och inte fått det just på grund av att de inte existerar där ute i cyberspace. Vad är det vi vill gömma? För oavsett hur obehagligt det tydligen kan te sig för en del så är det ju fortfarande du själv som väljer vad som ska synas. Du kan låsa ditt Facebook-konto så enbart de du har valt ut får titta på dina bilder, du kan välja exakt vad du vill berätta om dig själv i din blogg eller på ditt MySpace-konto. Du väljer själv ut de bilder som du vill lägga ut på ditt Flickr-konto eller Bilddagboken. Om någon sedan taggar dig på bilder du inte vill synas på på Facebook så avtaggar du dig eller i värsta fall hör du av dig och ber personen i fråga att ta bort just det där fotot.

Istället för att skrämmas av att kunna hittas på internet tycker jag att folk borde vända problemet till en möjlighet. Det är för det första kul och enkelt att hålla kontakt med folk med exempelvis ett Facebook-konto. Det gör din kommunikation med vänner, bekanta och andra människor snabb och effektiv. Om du syns och finns lite här och var är det inte omöjligt att du lär känna nya människor med liknande intressen som dig själv (som du med all sannolikhet aldrig hade träffat annars). Om du finns registrerad på olika nätvärkssajter ökar chanserna att du lyckas knipa åt dig ett roligt jobb. Ja, jag skulle kunna räkna upp tusen saker som är bra med att finnas, existera och synas på nätet. Däremot kommer jag inte på en enda sak som skulle vara negativt.