Jag har kommit fram till en sak. Jag lyssnar bara på musik när jag är på gott humör nuförtiden. När livet känns deppigt och man är nere vill jag bara ha en oändlig tystnad – inga distade gitarrer, inga telefoner som ringer, ingen volym på tv:n, ja ni fattar hur jag menar. Jag vet inte hur många underbara skivor som jag genom åren har pajat för mig själv genom att repeatlyssna på dem när man är under isen. Och musik fungerar som dofter. När jag hör en viss låt som jag en gång älskade kan jag känna hur ångesten trycker över bröstet och tårarna stiger i ögonen bara för att just den där låten får oceaner av dåliga minnen att skölja över mig. Så istället undviker jag att lyssna på alla de där älskade albumen från den ena eller andra perioden av kassa livssnuttar. Därför lyssnar jag nu bara på musik jag gillar när jag är glad vilket gör att jag för alltid kommer att kunna förknippa de bra albumen med glädje. En liten grej man lär sig när man blir äldre, tydligen.