Jag är av några anledningar lite engagerad i ett tjejtidningsforum sedan några veckor tillbaka. Där diskuteras det flitigt kring killar och skönhet och andra ganska  stereotypa ämnen. Något som satt mig en aning ur balans är de bakåtsträvande idealen som dessa 19-22-åringar verkar stödja.

Till exempel diskuterades det vem som skulle betala notan på första dejten. Majoriteten tyckte att det var helt självklart att det skulle vara killen som automatiskt öppnade plånboken, annars var det liksom en kass dejt. Jag skrev ett inlägg där jag ifrågasatte tjejernas 1800-talssyn på relationer. Jag undrade mest varför de ville starta en potentiell relation fullkomligt ojämställt och hur de sedan trodde att en relation skulle kunna bli jämställd senare. Men visst – de tjejer som vill städa, diska, laga mat och ta hand om sin pojkvän à la 1950-tal kan ju också åtnjuta förmånen att bli bjudna på dejterna.

Själv föredrar jag varannan öl för att sedan ha en 2000-talsrelation med delade sysslor och ömsesidig respekt. Efter jag hade skrivit det där inlägget höll alla med mig och diskussionen dog ut. Med andra ord – att få folk att börja tänka är starten på jämställdhet.

Sedan är det skämmande hur dessa unga tjejer ställer sig till feminism. De tror på allvar att man inte kan vara feminist om man gillar smink och mode. Som att jämställdhet mellan könen sitter i en jäkla mascara. De tror också att feminister är sådana som inte rakar sig under armarna och vill låsa in män i burar (jo, de skriver så!). Jag trodde dessa åsikter var förenat med fyrtiotalistmän som vill visa sin makt.
Vad har hänt? Varför tänker inte unga tjejer längre än näsan räcker? Varför är de så rädda för feminister?