Jag är av några anledningar lite engagerad i ett tjejtidningsforum sedan några veckor tillbaka. Där diskuteras det flitigt kring killar och skönhet och andra ganska  stereotypa ämnen. Något som satt mig en aning ur balans är de bakåtsträvande idealen som dessa 19-22-åringar verkar stödja.

Till exempel diskuterades det vem som skulle betala notan på första dejten. Majoriteten tyckte att det var helt självklart att det skulle vara killen som automatiskt öppnade plånboken, annars var det liksom en kass dejt. Jag skrev ett inlägg där jag ifrågasatte tjejernas 1800-talssyn på relationer. Jag undrade mest varför de ville starta en potentiell relation fullkomligt ojämställt och hur de sedan trodde att en relation skulle kunna bli jämställd senare. Men visst – de tjejer som vill städa, diska, laga mat och ta hand om sin pojkvän à la 1950-tal kan ju också åtnjuta förmånen att bli bjudna på dejterna.

Själv föredrar jag varannan öl för att sedan ha en 2000-talsrelation med delade sysslor och ömsesidig respekt. Efter jag hade skrivit det där inlägget höll alla med mig och diskussionen dog ut. Med andra ord – att få folk att börja tänka är starten på jämställdhet.

Sedan är det skämmande hur dessa unga tjejer ställer sig till feminism. De tror på allvar att man inte kan vara feminist om man gillar smink och mode. Som att jämställdhet mellan könen sitter i en jäkla mascara. De tror också att feminister är sådana som inte rakar sig under armarna och vill låsa in män i burar (jo, de skriver så!). Jag trodde dessa åsikter var förenat med fyrtiotalistmän som vill visa sin makt.
Vad har hänt? Varför tänker inte unga tjejer längre än näsan räcker? Varför är de så rädda för feminister?

Britney Spears gjorde sitt första uppträdande efter mtv-katastrofen 2007 i Tyskland igår. Jag blev faktiskt lite besviken. Jag trodde att det skulle bli en riktigt kick-ass-performance men istället väljer hon de där alldeles för höga klackarna vilket gör att hon inte kan dansa ordentligt. Det var ju utan tvekan bättre än totalhaveriet på mtv men samtidigt inte så bra som jag hade hoppats på. Lite lamt, lite tamt, lite för okoordinerat och oengagerat. Vad säger ni själva?

Jag har kommit fram till en sak. Jag lyssnar bara på musik när jag är på gott humör nuförtiden. När livet känns deppigt och man är nere vill jag bara ha en oändlig tystnad – inga distade gitarrer, inga telefoner som ringer, ingen volym på tv:n, ja ni fattar hur jag menar. Jag vet inte hur många underbara skivor som jag genom åren har pajat för mig själv genom att repeatlyssna på dem när man är under isen. Och musik fungerar som dofter. När jag hör en viss låt som jag en gång älskade kan jag känna hur ångesten trycker över bröstet och tårarna stiger i ögonen bara för att just den där låten får oceaner av dåliga minnen att skölja över mig. Så istället undviker jag att lyssna på alla de där älskade albumen från den ena eller andra perioden av kassa livssnuttar. Därför lyssnar jag nu bara på musik jag gillar när jag är glad vilket gör att jag för alltid kommer att kunna förknippa de bra albumen med glädje. En liten grej man lär sig när man blir äldre, tydligen.

Trots att jag ännu inte ens har hunnit se filmsnackisen Twilight så går det ändå inte att förneka Robert Pattinsons snygghet. Herregud – nog för att han var söt som trollkarl i Harry Potter men att man kan bli så hawt på så få år är ju chockerande. Nu är ju pojkvaskern bara 22 så tänk hans storhet om, säg fem år. Nu kan ju stackars Chuck Bass se sig om efter något nytt – för coolaste och hetaste unga skådisen är inte längre han.

Snart är det ju jul och då måste man välja ut vilka julsånger man vill lyssna på. Tyvärr är det ju så att de flesta populärkulturella låtar som försöker sig på julsångsgrejen blir ganska töntiga.

Ett undantag kan var 1984:s Band Aid – Do they know it’s christmas? Den spelades ju in av den dåvarande musikeliten i England och Irland på initiativ av Bob Geldof. Han samlade ihop sina allra kändaste kollegor och fick 24 timmars studiotid donerad. Samtidigt som stjärnorna spelade in låten passades också videon på att spelas in så båda kunde släppas direkt. Boy George var den som trillade in sist (en timme till tiden gick ut) i studion efter att ha blivit väckt av Geldof via telefon och sedan blivit satt på ett Concordplan från New York (där han var på turné med Culture Club) och flugen till London. Allra först spelades den sista kördelen av låten in och då hade de kallat in världspressen som fotade som galningar när artisteliten droppade in – en efter en till studion. På så sätt fick de publicitet redan dagen efter inspelningen och när singeln väl släpptes så slog den såklart alla tidigare rekord. Över tre miljoner sålda singlar och förstaplats i fem veckor. Pengarna gick oavkortat till insamlingen och efter ett gräl med Margaret Thatcher fick de även bort momsen på just dessa singlar.

Det som slår mig allra mest är hur snygga alla var! Skitkaxiga, fluffiga frisyrer – överdimensionerade collegetröjor och snygga jackor. Till och med den annars töntiga Sting är lite het. Snyggast: Bananarama och utan tvekan überheta Paul Weller (innan han fick ålderskomplex och började skaffa stripig lugg och slingor).

Okej. Jag trodde att jag var extremt allmänbildad. Ni vet – jag brukar vinna alla jeopardysällskapsspel, kunna förklara allt från Kubakrisen till halveringstid på de vanligaste läkemedlen – räkna upp alla Afrikas länder i geografisk ordning och ge teoretiska resonemang som förklarar bakgrunden till första världskriget och så vidare. Så sitter jag här och kollar min statistik till min matblogg och går igenom hur många i USA som läser den – stat efter stat. Då börjar jag fundera över vilken stat Washington D.C tillhör. Och jag kom inte på det. Det enda som tickade i mitt huvud var ”District of Colombia”, ”Maryland” och ”Virginia”. Nu vill jag testa er läsare – vet ni vilken stat Washington D.C ligger i? Och lova att inte googla fram det för det räknas som fusk i det här sammanhanget. Jag vet svaret och delger er det imorgon.

Jag kom på två grejer som jag önskar mig i julklapp. Det ena är tv-serien Brideshead Revisited (på svenska: En förlorad värld). Den är från 1981 med Jeremy Irons i en av huvudrollerna (icke att förväxla med de filmer som gjorts med samma namn). Det andra är första säsongen av tv-serien The Tudors. Säsong två går på svt just nu och kommer ut på dvd i början av januari nästa år. Till de som läser detta och känner sig manade att donera dessa gåvor till mig kan jag passa på att tipsa om att Megastore har fördelaktiga priser på båda.

Det blev ingen klippning idag. Istället ringde min lillasyster Mia och sa att hon ville komma förbi och slå ihjäl lite tid innan hon skulle vidare på en annan grej. Så vi babblade lite om hur irriterande det är med osmarta människor. Då ringde min andra lillasyster Anna och ville komma förbi och säga hej efter jobbet. Då hängde vi här ett tag allihopa ända tills Mia var tvungen att åka igen. Då lagade jag en quiche lorraine som Anna stannade kvar och åt. Har ni tänkt på att en paj egentligen bara är en jäkla omelett i ett bröd? Nu stack Anna också och jag fundrar på att köpa en brownie. Detta kan också vara ett av de tristaste blogginlägg jag någonsin har skrivit. Förlåt för det.

Jag funderar på att klippa mig idag. Helst av allt skulle jag bara vilja ha längre hår men jag tänker inte ge mig in i extentionträsket precis. Jag kollade på några foton från när jag fyllde 25. Då hade jag väldigt långt hår och dessutom en snygg färg. Undrar hur jag skaffade mig den? Exakt så skulle jag vilja ha det nu. Istället sitter jag med en avskyvärd utväxt i bästa Sovjetstil och en lugg som går till kinderna.

Just nu låtsas jag är det är 2006 i Stockholm. Vårsolen börjar värma, på onsdagar är det Romeo på Riche, c/o Stockholm ligger fortfarande på Götgatsbacken, man börjar med knallrött läppstift och är ute och dansar tills det ljusnar. Därför lussnar jag på dessa tre låtar som just då utgjorde mitt soundtrack: 1. Tell no one about tonight – Le Sport, The quiz – Hello Saferide och Thoméegränd med Vapnet.