Ni vet det där med fula ankungen och yadayada. Jag har en lillasyster som är 22 år gammal som var kanske den sötaste ungen i världen när hon var liten. Hon var en tjock bebis som bara skrattade åt allt. Kanske ingen klassisk skönhet – men extremt charmig. Är det då inte intressant hur snygg hon blev som vuxen? Tjock, glad bebis = het babe i vuxna livet? Innebär det att snygga småbarn blir trista och fula i vuxen ålder?

Till middag idag var jag sugen på exempelvis en mixad broccolisoppa med strimlor av rökt lax och en klick pepparrotsfärskost. Min kille gjorde spyläten när jag framförde det. Sedan ringde min kille sina föräldrar och vi blev inbjudna på middag. Vi tackade ja. Sedan ringde min kille upp igen och frågade vad det blev för mat. Då passade inte den heller utan jag hörde honom utbrista: ”men då kan jag ju bara äta potatis och sallad! Det är ingen lördagmiddag!”. Så nu har vi varit och köpt varsin blodig biff, vi har bakpotatis i ugnen som så småningom ska gröpas ur och blandas med lök, vitklök, trattkantareller, parmesan, grädde – ja, tusen saker och rödvinssås som ska tillagas. Nu är han på gott humör, den där pojkvännen.

Det här inlägget dör jag en smula av idag. Fnissade tills jag fick ont i magen. Det är så sorgligt och komiskt när människor bara lever upp (och i princip knäcker) fördomarna man redan har om dem. Linda Rosing – inte Sveriges begåvningsreserv direkt.

Nu är jag helt slut efter en lördag runt stan. Först åkte jag, min kille Niklas, och två kompisar den lilla båten från Skeppsbron till Djurgården. Där gick vi in på Gröna Lund för att kolla deras julstämning. Det fanns många lampor som utlovat men vi var där redan vid ett så då var de inte tända. Annars var det mest barn som tjatade om att få åka karuseller och en utbytesstudent som åkte skridskor värre än Bambi himself. Vi tog därefter bussen till stan och jag införskaffade mig äntligen en vinterkappa på Mango. Tyvärr ser jag svintjock ut på det här fotot men ni får se det ändå. Kappan är svart-grå liksom. Jag kom nämligen på att alla mina sjalar, väskor och mössor är i all världens färger så med en exempelvis röd jacka såg jag ut som en julgran. Sedan käkade vi lunch och därefter prutade jag till mig trattkantareller och körsbärstomater på kvist på Hötorget. Sedan införskaffade min kille sig småflaskor av Blossas årgångsglöggar. Värsta lyxen. Ikväll vet jag inte om jag ska sova eller gå ut. Just nu lutar det åt sova.

Jag ramlade över det här nytagna fotot på Prinsessan Madeleine (det översta) och slogs av hur annorlunda hon ser ut. Jag kände först inte igen henne. Är det hudfärgen? Normalt sett brukar ju Madeleine se aprikosfärgad ut på grund av spray tan (det ser värre ut på riktigt – vi gick på universitetet samtidigt så man sprang på henne ibland). Nu ser hon vinterblek ut. Jag tror dock att den stora skillnaden sitter i den lite väl blonderade damfrisyren. Madeleine har alltid haft snygga slingor i håret men nu ser det enfärgat och blekt ut. Hudfärgen och hårfärgen glider ihop. Lite som på Idol-Robin som åkte ut. Hon ser liksom äldre ut än vad hon är.

Foto lånat från aftonbladet.se

foto lånat från svd.se

Det här chipset kom min kille just och gav till mig. Kärlek i transfettsanda liksom.

Det här vinet ska vi prova ikväll (eller jag har redan hällt upp ett litet glas till mig själv för att vara helt ärlig). Problemet är att vår (läs: min killes) vinsamling står i vårt sovrum som ständigt är utkylt på grund av öppet fönster, vilket gör att denna flaska bör stå och få upp graderna lite. Annars smakar det ju inget. Men Grand Reserva -99 – spännande värre. Tror jag köpte den för kanske 10 euro (eller mindre) i somras i Vinaros (en liten spansk stad några mil från vår by).

Sommaren 2003 tillbringade jag i Sevilla och Cordoba i södra Spanien. Jag dog av värme i princip då termometern stod på ungefär 49 grader dag ut och dag in. Hade man otur så blåste det  – hårfönsvarma vindar från Sahara. Jag gick inte ett steg utan mitt E111 i handen in case of emergency (dvs att jag skulle kollapsa på gatan av värmen).

I Sevilla finns ett bostadsområde som kallas Las 3000 – ”De tretusen” – efter någon slags projektplan som gick ut på att man skulle bygga tretusen bostäder åt fattigare människor. Att åka genom Las 3000 är obehagligt men framför allt en viktig insikt i hur illa ställt människor i dagens moderna Spanien faktiskt lever. Det finns inte en enda gatlampa eller trafikljus som inte är krossat med stenar. De stora gröna soptunnorna i plast fylls med vatten på sommaren och barnen badar i dem.

Runt denna förort hittar man massor av djur som står tjudrade i närmaste lyktstolpe. Det kan vara getter, åsnor och många hästar. Jag blev helt gråtfärdig en gång när vi körde förbi och såg hästarna i solgasset. De hade ingenstans att skydda sig från solen och ingenting att äta eller dricka. En natt när vi hade varit ute så tvingade jag mina kamrater att köra mig till Las 3000. Där passade jag på att ge hästarna mat utan att bli upptäckt av ägarna. Då fick jag lite ro i själen. Titta gärna på klippet nedan för att få en snabb inblick hur illa det verkligen är i Las 3000.

Jag kollade just stockholmsvädret och insåg att det kommer att blir snöbyar de närmaste fyra dagarna. Här i innerstaden har det fallit snönblandat regn men ingen snö har lagt sig. Vi har inte ens isiga trottoarer. Igår kväll var jag ute i förorten och när jag kom ur tunnelbanan kändes det som jag hade åkt trettio mil eftersom landskapet bestod av snö och gångvägarna av isgata. Men nu är det dags att köpa den där vinterkappan och ge sig upp på vinden och leta upp de rejäla vinterskorna.

Nej men om man skulle packa ihop sig, kanske glida in på Systembolaget och köpa lite bubbel eller rödtjut, sätta sig på tunnelbanan och åka till en av sina allra bästa vänner, krama hennes sötaste unge lite och sedan käka en lång och mysig middag och snacka ihjäl mig några timmar? Ja, då säger vi så. Hej så länge.