Fler middagstips här.

Råkade just klämma fingret något så oerhört illa så det småstukades samtidigt som klämfaktorn var enorm. Det resulterade i att jag fick lägga mig på badrumsmattan i ungefär tjugo minuter för allt började snurra. Det är sant som det säga – de flesta olyckor sker i hemmet. (Kan för övrigt knappt skriva på tangentbordet på grund av smärtan).

Jag har funderat mycket på det där med att unga tjejer ska få komma till tals. Vi lever ju onekligen i en intressant värld där de allra största bloggarna skrivs av unga, modeintresserade tjejer. Dessa tjejer har upp till en halv miljon läsare i veckan – långt mycket mer än vad tjejtidningssajterna exempelvis har. Att dessa tjejer inte skulle utgöra en reell maktfaktor kan väl egentligen ingen längre förneka. Därför bjuds exempelvis bloggstjärnan av de alla: Blondinbella in till Debatt och andra tv-program.

Igår diskuterade Blondinbella manlig fåfänga i TV4:s Kvällsöppet (se klippet efter 14 minuter här). Det som först slog mig var: superbra att unga tjejer blir inbjudna och får uttrycka sin åsikt på bästa sändningstid. Men efter jag hade sett programmet blev kombinationen tonårstjej och tv ganska typisk. I vårt patriarkala samhälle lyssnar man på män som talar med mörk röst, långsamt med finessprydda andningspauser – män som utstrålar säkerhet och viktighet. Blondinbella har en tonårsröst i klassisk highpitch och är självklart ännu inte mediatränad så hon har lärt sig att droppa alla ”liksom”, ta den självklara plats som ger självförtroende nog att hämta andan utan att riskera att bli avbruten (för det är ju annars ett klassisk maktvapen som män brukar använda sig av). Detta resulterar i att hennes åsikter (oavsett vad man nu tycker om dem – vilket inte är intressant i den här diskussionen) fördunklas av att hon låter som en typisk tonårstjej (vilket i det här samhället är detsamma som ”dum”, ”puckad”, ja välj själva). Detta gör att det blir så lätt att avfärda det som dessa tonårstjejer med makt egentligen har att säga.

Ni som har sett exempelvis Ebba von Sydow tala i direktsändning märker direkt en skillnad. Hon har förstått vikten av att sänka tjejrösten och tala långsamt men med självförtroende. Trots det avfärdas hon också skrämmande ofta som en blond tjej som bara bryr sig om mode, trots att hon faktiskt ganska ofta har en intressant poäng.

Det jag vill komma fram till är tydligheten i vårt samhälle – att oavsett hur jämställda vi än borde vara så tas inte tjejerna på så stort allvar så länge de inte talar som män. Om kvinnor ska bli en maktfaktor att räkna med måste de spela efter de manliga spelreglerna. Först då kan de bli accepterade. Fram tills dess är de bara blonda tonårstjejer som bryr sig om väskor och skor. Trots att de på egen hand driver företag som genererar fler klick än större affärskedjor.

Jag såg några nytagna foton på lilla Hermione Granger (Emma Watson) från Harry Potter-filmerna. Det slog mig att hon verkligen har vuxit från en liten trollkarlsankunge (eller häxankunge är nog en mer korrekt term) till en svan. Hon är ju en av Storbritanniens it-girls för tillfället och dyker upp på röda mattan iklädd coola designerkläder med personlig stylingtouch. Det kunde man inte tro när man såg den där lilla tjejen med burrigt hår för sju år sedan.

En sak som jag älskar är att titta på gamla svt-program eller lyssna på radiosnuttar där dåtidens experter förutspår hur samhället kommer att se ut i framtiden. Jag har sett ett klipp som har snurrat runt de senaste åren i tv där ett gäng viktiga gubbar sitter i en sextiotalsstudio och förklarar för tittarna att man i vår tid kommer att sätta sina personbilar på autopilot och liksom bara snurra runt förarsätet så att alla i bilen kan se varandra. Så kan man sitta där och snacka medan bilen tar en dit man vill. De visar också en inte alltför felaktig grej med hur man kommer att boka teaterbiljetter i framtiden med hjälp av en skrivmaskin och en tv-skärm som är kopplad någonstans – så det bara är att välja den plats man vill ha i salongen. Inte helt fel ute – de skulle bara tänkte lite större. Fatta hur mycket folk kommer att fnissa åt vår tids framtidsvisioner (för det är ju så lätt att fnissa när man sitter med facit i hand). De kollar på alla katastroffilmer (tänk Independence day, Armageddon etc) eller filmer med flygande farkoster istället för bilar och snubbar som kommunicerar via telepati och skrattar ihjäl sig.
Vad tror ni kommer vara 2060-talets internet till exempel?

Grej jag antagligen är för för gammal för att förstå: Zac Efrons snygghet. Vad är det med den här i mina ögon fjantige grabb som är snyggt, hett eller (håll i er) sexigt? Han är känd för att dansa synkroniserat och sjunga smäktande kärleksballader alternativt stämsång i tuggummianda i Disneys Highschool Musical (som det verkar finnas en massa nummer av). En gång såg jag en halvtimme av en av dessa filmer på tv. Det var outhärdligt. Dålig plot, överspelande skådespelare, käckt och fjantiga musiknummer med dåliga melodier (exempelvis sjöng alla när de spelade en baseballmatch – det var så obehagligt så jag var tvungen att zappa vid de högre tonerna). I vad av detta ligger den så kallade sexappealen?

Bild på Zac Efron lånad av justjared

Jag och min kille fick en idé om att fixa ett slags glöggevent den andra advent hemma hos oss. Vi trixade lite på Facebook (och jag försökte vara rolig genom att välja ett udda tema för partyt) och upptäckte efter ett tag att vi skulle behöva hyra Globen för att få plats med alla som vi vill bjuda in. Tyvärr bor vi på 46 kvadrat så det kan ju onekligen bli lite trångt. Eller snarare extremt klaustrofobiskt. Problemet är att ingen vill stryka någon från listan – herregud, det är ju våra vänner vi snackar om här. Med största sannolikhet blir detta glöggevent inte av med andra ord (eller så skickar vi ut inbjudan tre dagar innan så många tackar nej).

Jag som är en extremt opysslig person har i ett par år (snabba ryck här liksom) funderat på att tillverka min egen adventsljusstake med blockljus. När första advent kommer har jag såklart aldrig kommit till skott – men i år funderar jag på att få det att hända. På söndag ordnar min syster en juleftermiddag hemma hos sig med lite kompisar där det ska bakas, pysslas och drickas glögg. Man kanske ska köpa upp sig på fyra blockljus och något snöre tills dess. Jag tänker något i den här stilen. Eller såhär. Eller som denna.

Jag och min kille håller på att se om The Talented Mr. Ripley eftersom det var flera år sedan någon av oss såg den sist. Jag minns att jag blev ganska förälskad i Jude Law efter den och att jag ogillade Matt Damon i flera år på grund av hans karaktär. Det vi började diskutera var dock det där med att dra till en by någonstans vid Medelhavet någon gång och bo där några månader, jag kanske ända upp till ett år. Ni vet, handla på marknaden, slappa, käka skaldjur, åka ut med båten och dyka i Medelhavet (eller jag dyker inte om jag inte måste imponera på en kille, men klättra i havet från båtens stege) och bara njuta av lite slow life. Vi skulle ju alltid kunna dra till vår spanska by. Den uppfyller ju alla kriterier om sömnig håla, Medelhav och spännande natur (Ebrodeltat, höga berg och, tja that’s it). Då krävs det visserligen att vi båda har jobb som går att ta med sig – egna uppdrag och frilans med andra ord. Men det känns på något sätt avslappnande att bara tänka tanken att det i framtiden skulle kunna vara möjligt att göra en sådan grej. Särskilt när det faller snöblandat regn och blåser halv storm utanför fönstret. Och Italien eller Frankrike skulle också gå bra.



The Talanted Mr. Ripley spelades bland annat in i den pittoreska lilla staden Positano på Amalfikusten i Italien

Jag gjorde en ofräsch grej precis: plockade upp halva diskmaskinen – satte tallrikar på plats, skålar och you name it och upptäckte då att diskmaskinen inte var körd. Nu är jag osäker på hur mycket jag egentligen hann plocka upp. Tallrikarna jag satte tillbaka var inte så fräscha precis.