Nu ska jag snart packa ihop mina pinaler och ge mig iväg till Åhléns citys översta våning för att spendera någon timme på Stockholm Day Spa. Jag ska ju både på helkroppsmassage och ansiktsmassage. Om jag hade orkat skulle jag ha kollat pulsen innan och direkt efter bara för att få fnissa lite. Typ 250 slag i minuten till åtta eller liknande. Sedan ska jag kanske smita inom Mango och se om de har fått in någon snygg vinterkappa som jag kan köpa för det där presentkortet jag fick från Cosmopolitan. 1500 fina kronor ligger på ett kort och bara väntar på att få spenderas. Synd bara att Mango är spanskt och dera storlekar inte riktigt stämmer överrens med svenska amasonkvinnor som jag. En XL är lite som en vanlig small. Förnedrande liksom. Ikväll är det dessutom jippo på Ringen här nedanför mig – typ 20 procent rabatt på alla butiker och någon form av uppträdande. Någon som vill med?

Tisdag kväll. Den spenderades med att rensa avloppet i badrummet. Ett tvåmannaarbete. En orgie i stinkande äckel. Men nu – nu rinner vattnet ner igen.

Det tråkigaste man kan berätta om är egentligen ens egna drömmar. Detta hindrar dock inte mig från att delge det jag drömde inatt. Jag och typ min kille och mina systrar var helt plötsligt i Stockhom en lördagkväll – inget konstigt kanske – förutom att det var sjuttiotal. Vi gick till en inneklubb och blev helt tokiga när ölen kostade tre kronor (nu vet inte jag om den gjorde det på sjuttiotalet men i min dröm var detta alltså ölpriset). Sedan fnissade vi åt den omoderna och dåliga DJ-anläggningen och försökte hetsa varandra till att önska låtar som skrevs på åttiotalet bara för att få fnissa. Sedan dansade vi en massa och när en snygg kille kom fram till min syrra så bara dog vi och sa: ”Du är snygg men egentligen är du typ 60 år”. Så skrattade vi och tog en öl till för tre kronor. Tyvärr stängde stället tidigt, kanske två. Vi bara: ”Det var inte bättre förr”. Sedan tog drömmen slut. Men det var härligt att vara i sjuttiotalet sådär en natt.

Aldrig blir generationsklyftorna så tydliga när man börjar diskutera digital närvaro. Vi överöses med skrämselartiklar som handlar om att Facebook äger de bilder man lägger ut på sitt konto. Och sedan kan tydligen vad som helst hända med dem. Folk drar öronen åt sig och försöker frenetiskt sopa bort sina digitala spår av rädsla för att det där semesterfotot med en piña colada i handen och en för kort kjol ska dyka upp i någon oseriös reklambanner om dejting eller liknande  Sedan fortsätter skrämseldrevet med uppmaningar om att du kan sitta illa till på jobbet om chefen råkar se ofördelaktiga bilder på dig på Facebook. Det man då kan undra är varför man överhuvudtaget skulle få för sig att friend request:a sin chef (för jag antar att alla som får skrämselhicka av privatlivsintrång har låst sina Facebook-konton så enbart ens egna vänner kommer åt det). Sedan finns ju alltid valmöjligheten att avtagga sig från de foton man inte vill dela med alla.

(Det tristaste argumentet i Facebooksdiskussioner är väl ändå alla de som måste avtagga sig för att de inte har fått in sin Julio Iglesias-vinkel utan känner sig fula. Normalt sett har väl de flesta man är vän med på Facebook sett en i verkliga livet och vet således hur man ser ut så därför kan man ju undra hur folk orkar fokusera på att få sina Facebook-album att likna en b-version av modellvärldens portfolios. Men den diskussionen hör inte hemma här)

Nåväl. Men vad är det med internet som människor är så rädda för? Om jag möter en person i något sammanhang och sedan googlar den (för det gör man ju) och denne inte existerar på internet (alltså saknar digital närvaro) så skulle jag bli otroligt konfunderad. 2008 känns det i princip lika konstigt som att inte existera på riktigt. Jag har till och med hört om folk som sökt jobb (inom webbranschen visserligen) och inte fått det just på grund av att de inte existerar där ute i cyberspace. Vad är det vi vill gömma? För oavsett hur obehagligt det tydligen kan te sig för en del så är det ju fortfarande du själv som väljer vad som ska synas. Du kan låsa ditt Facebook-konto så enbart de du har valt ut får titta på dina bilder, du kan välja exakt vad du vill berätta om dig själv i din blogg eller på ditt MySpace-konto. Du väljer själv ut de bilder som du vill lägga ut på ditt Flickr-konto eller Bilddagboken. Om någon sedan taggar dig på bilder du inte vill synas på på Facebook så avtaggar du dig eller i värsta fall hör du av dig och ber personen i fråga att ta bort just det där fotot.

Istället för att skrämmas av att kunna hittas på internet tycker jag att folk borde vända problemet till en möjlighet. Det är för det första kul och enkelt att hålla kontakt med folk med exempelvis ett Facebook-konto. Det gör din kommunikation med vänner, bekanta och andra människor snabb och effektiv. Om du syns och finns lite här och var är det inte omöjligt att du lär känna nya människor med liknande intressen som dig själv (som du med all sannolikhet aldrig hade träffat annars). Om du finns registrerad på olika nätvärkssajter ökar chanserna att du lyckas knipa åt dig ett roligt jobb. Ja, jag skulle kunna räkna upp tusen saker som är bra med att finnas, existera och synas på nätet. Däremot kommer jag inte på en enda sak som skulle vara negativt.

Innan har jag hyst lite agg mot stjärnkocken Gordon Ramsay vilket berodde på hans tv-program som kortfattat har gått ut på att han skäller ut folk och är allmänt stressig och gapig. Men hans senaste tv-program The F word är helt fantastiskt. Nu får man se en trevlig, karismatisk och mycket skicklig kock som lagar superb mat i sin restaurang och tittarna får följa med. Sedan blandas programmet med reportage om allt möjligt i matväg, hans egna uppfödning av kalkoner, chit chat i restaurangens matsal med lite alla möjliga kockar, matskribenter, skådespelare och annat matintresserat folk. Jag älskar sekvenserna när han sätter ihop en middag och man får se hur snyggt och smart allting lagas och hur man lägger upp grönsakerna klockan 12 och potatisen klockan nio på tallriken (jag talar inte om tid). Tror att kanal 5 visar det.

Den här inbjudningen fick jag idag. Det fick mig att tänka på två saker:
1. Sjukt kul att Flying A öppnar i Stockholm – det var min absoluta favoritaffär i Köpenhamn när jag var yngre. Där köpte vi glitter som vi klistrade under ögonen för att se ut som Björk, skor och coola kläder.
2. Vilket datum är den här festen? Det framgick aldrig i inbjudan. Ska jag gå till Bauer varje kväll här framöver och hoppas på att jag träffar rätt en dag? Trist att missa den där lilla detaljen i själva inbjudan.

Är det någon som tittar på mtv:s serie The Hills? Själv har jag hyst ett nästintill skrämmande förakt inför den här serien och vägrat titta på den fram tills i helgen då jag gick in i något slags The Hills-maraton. Man kan nämligen titta på hela avsnitten på mtv.com:s hemsida (alla säsongerna). Den snällaste av tjejerna verkar vara Whitney Port. Problemet med henne är hennes hemska dialekt. Först och främst stör jag mig något oerhört på ”Paris Hilton-accenten” – ni vet när folk uttalar ”e” som ”a”. Alltså typ ”averything” istället för everything och så vidare. Så pratar Whitney också såklart – men det är inte det värsta med hennes dialekt, hon uttalar också alla ”g” väldigt k-aktigt i slutet på varje ord. Tänk att ”wrong” blir ”wrongue”, everything blir ”averythingue” och så vidare. Jag försökte googla fram om det fanns någon annan som störde sig lika mycket som jag och fann då att NY Daily New’s tv-bloggare Cristina Kinon irriterade sig ganska ordentligt också. Skönt för mig liksom – att få bekräftelse. Lyssna på klippet nedan och hör när Whitney säger ordet ”wearing” tio sekunder in i intervjun så kommer ni att fatta vad jag menar.

Jag har insett en mycket kass grej med att ha bil i stan: när man väl har fått en parkering så hurrar man över den underbara lilla luckan – tror först att det är en hägring i öknen och sedan flyttar man aldrig bilen igen. Man bara betalar parkeringsavgiften och fortsätter att ta tunnelbanan. Man kommer liksom fram till att man inte orkar köra runt de närmaste fem kvarteren i en timme för att hitta en ny parkering. Med andra ord: bil i stan ger bara en fet extrautgift på tolv spänn i timmen. Idag kör jag till Enskede och ställer den med andra ord.

Amen titta vad fin present jag fick av min killes föräldrar som tack för att jag har passat hunden i veckan. Senast i går kväll satt jag och sniffade på Daisy by Marc Jacobs hemma hos min syrra. Nu känns det så värt att ha sovit i tiominutersintervaller med hunden i sängen några nätter. Och såg att min svägerska (är det så man säger?) har skrivit ett likadant inlägg. *fniss*

Hittade gamla foton. 1998 såg jag ut så här: