Jag läser den här artikeln om exekutiva auktioner i kronofogdens regi och börjar fundera över hur mycket billigare man skulle kunna få tag i en hyfsad bil om man började springa i det där garaget vid Odenplan där de håller till. Det är ju visserligen en del gambling när det gäller de där auktionerna – man får inte ens provköra bilarna. Men sedan kan man ju ha lite flyt och komma över en perfekt fungerande bil för en spottsyver. Och det vore ju onekligen praktiskt.

Sedan börjar jag tänka på var dessa bilar kommer ifrån. Jag ser de där familjerna framför mig. Familjer där ekonomin inte har gått ihop, där de desperat börjar ta korta lån för att bibehålla den standard de är vana vid – för att barnen inte ska blir oroliga eller skämmas i skolan. Till slut går det för långt och familjen kan inte betala tillbaka sina lån – allt rasar och kronofogden knackar på dörren och tar alla deras saker av värde. Först åker platt-tv:n ut. Sedan ryker den fina stereon, den nya soffan och hemmabiosystemet. Därefter tar kronofogden bilen. Nu måste familjen sätta sig på bussen när de ska åka och handla eller ta sig till barnens fritidsaktiviteter. De där barnen kommer inte att kunna säga till sina kompisar att ”Pappa skjutsar till matchen på lördag”. För familjen har inte längre någon bil. De har ingen bil och det är jag som står där och funderar på att köpa den för en spottsyver. Och där brast mitt ömtåliga hjärta.