När jag var liten samlade jag på Barbiedockor tillsammans med min syster. Vi hade ett enormt antal plastmannekänger med blont hår och vi lekte med dem allihop. Alla hade namn och tydliga släktskap mellan sig som vi hittade på. Vi hade med oss våra Barbies varje sommar till Spanien så att de också fick lite semester. En gång byggde vi en bungyjump-anordning och kastade våra Barbies nedför balkongen i villan på landet. Det var askul fram tills vår granne blev skitsur då en av Barbisarna råkade trilla rakt på hans nylackerade bil.
Vårt favorittillbehör var Rockers-scenen som vi fick i julklapp ett år. Våra Barbies fick stå på den där scenen i flera månader medan vi skrålade åttiotalssånger i kör. Den coolaste dockan i Rockersgänget var Derek. Han var så snygg så att jag blev förälskad i honom på något slags platoniskt plan. Han var så fulländad  – så perfekt så att jag redan då förstod att ingen verklig kille någonsin skulle kunna leva upp till hans nivå. Inte nog med att han hade så vackra blå ögon och sjukt cool klädstil – det var håret som var hela grejen – den där åttiotalsvågen i luggen liksom. Under resten av åttiotalet var det Derek som var förebilden för snygga killar. Men jag hittade aldrig någon med den där perfekta luggen. Är fortfarande lite besviken för det. Men om ni tittar på bilderna förstår ni säkert varför jag blev så kär i honom. (Inte?)