En grej som jag tycker är hemskt ängsligt är folk som byter efternamn från sitt ganska trista Svensson till ett (i deras öron) adelsklingande namn. Enligt Aftonbladet finns det på allvar folk som har knåpat ihop efternamn som Gyllenväst, Silwerflyckt, Stiernhoff och Wargswärd. Till att börja med låter dessa namn enbart som lustiga adelskarikatyrer. Vad man vill uppnå med dessa val av namn är nästa fråga. Känner dessa människor att de liksom ”kommit upp sig” när de lägger Svensson på hyllan? Jag vet inte hur andra människor fungerar men själv blir det ju oerhört skrattretande om man skulle hälsa på någon med ett sådant namn. Det första jag skulle tänka medan jag fnissade inom mig vore: ”alltså, den här människan har knåpat ihop ett eget låtsasadelsnamn för att den har sådana komplex för sin egen status, självkänsla och självförtroende”. Resultatet blir ju att den status dessa människor antagligen vill uppnå med sina w:n, ck:n och i:n istället för j:n snarare faller till botten än stiger. Bättre att heta Svensson och i alla fall blir tagen på allvar, tänker jag. Jag menar att alla människor är lika mycket värda – men frågan är om inte den initiala respekten för en människa med låtsasadelsnamn både faller och hånas bakom rygg.

Här hittar vi de ängsliga Kewin, Cassandra och Tindra Silwerflyckt som delar en flaska Amadeus på Kiviks marknad