Om ett tag ska jag möta upp min minsta lillasyster på centralen för att sedan hoppa på ett tåg mot Skåne. Först ska vi köpa matsäck. Sedan måste vi tyvärr åka över Göteborg vilket tar en timme längre i restid men what can you do? Känns konstigt att lämna Stockholm nu. Det gör det alltid. Sedan när jag kommer till Helsingborg kommer det att kännas som jag aldrig har lämnat stan. Lovar rapportering från Skåne i kväll.

Åh! Min tredje juklapp idag var från min killes föräldrar – en prenumeration på Allt om mat. De har liksom sett mig springa och leta upp senaste numret av den tidningen så fort jag är hemma hos dem och sätta mig och läsa så de tyckte nog att jag kunde behöva några egna tidningar. Sjukt kul. Jag älskar Allt om mat. Bästa mattidningen utan konkurrens. Mina föräldrar har prenumererat på den sedan sjuttiotalet så jag har alltid plöjt den och fått massor av inspiration.

Hurra! Jag och min kille hade just minijulafton med klappar och glögg och jag fick inte mindre än den här av honom. En Volumaster! Jag har redan gått loss på mitt hår och inser att jag måster öva lite innan jag tar det offentligt. Våfflorna syns liksom trots att jag trodde att jag hade lyft bort tillräckligt med överhår. Men hey, det är mycket volym i det i all fall! Fab för mitt spikraka hår.

Jag fick min första julklapp av min kille precis – Glasvegasskivan med bonusspår på iTunes så jag ska kunna lyssna på den på tåget till Helsingborg imorgon. Nu ligger den på min iPod och jag är himla glad! Nu känns den här tågresan inte så lång längre.

Min kille är hemskt generös och har brorsbarn och kusinbarn som han är väldigt förtjust i. Därför ser vår lägenhet ut såhär för tillfället. Den här bilden gör inte storleken på paketen rättvis. De är enorma. Typ någon meter.

Jag har ju lite sådär semifotografiskt minne. Flera gånger har jag suttit på en stor tenta utan att kunna svaret på en viss fråga. Då har jag blundat och liksom mentalt bläddrat igenom den bok jag misstänker att svaret finns i och till slut stannat vid en bildtext och kunnat läsa den och därefter svara korrekt på tentafrågan. Helt sjukt. På grund av detta semifotografiska minne är jag ju självklart också en rabblare av rang. Jag testade just mig själv med gamla rabbelkunskaper och upptäckte att alla tyska ackusativ- och dativprepositioner sitter där de ska (ni vet: an, auf, hinter, in, neben etc). Sedan överraskade jag mig med att rabbla hela trosbekännelsen och självklart fader vår (den kan nog de flesta). Därefter briljerade jag med alla Afrikanska länder. Jag fick dock använda hjärnan lite då vissa länder har bytt namn sedan jag lärde mig att rabbla det. Därefter körde jag centralamerikas länder i ordning och avslutade det hela med verben som följs av predikatfyllnad på svenska. I still got it.

Jag är så nöjd. Jag har köpt alla julklappar nu. Det är bara den 16 december och jag är klar. Nackdelen med att vara klar så här tidigt är att jag sedan får lust att köpa lite fler grejer till folk. Att man börjar gå långt utanför den budget man hade tänkt sig från början. Men det är inte så farligt. Nu ska jag slå in min killes julklappar. Vi ska fira minijul imorgon kväll för på torsdag åker jag till Skåne. De senaste dagarna har vi ägnat oss åt att gissa vad den andra har köpt genom att ställa tusen frågor. Hittills har ingen gissat rätt.

Jag fick mess av min mamma i morse att hon och pappa hade vaknat av en jordbävning. Jag trodde att hon yrade – att hon exempelvis hade drabbats av demens eller börjat hallucinera så jag svarade inte på sms:et. Sedan läste jag på Aftonbladet att det faktiskt visst hade varit en jordbävning i Skåne och nu har jag lite dåligt samvete.

Sådär. Nu har jag kuskat runt Stockholm hela dagen på diverse ärende. Det bästa ärendet: när jag svängde förbi min syrras jobb och hämtade den här boken. Nummer tre i Twilight-serien. Hon såg lite nere ut när hon lämnade ifrån sig den – liksom besviken över sin superherotalang vilken är att läsa snabbt. Min syrra läser en pocketbok på kanske en och en halv timme. Själv brukar jag behöva i alla fall två, kanske mer. Nu slängde jag just i mig en fryst soppa (nåja, den var ju tinad när den nådde min mun) – en alldeles för sen lunch. Mår kasst idag. Typ illa. Det kan bero på den där Pizza hut-pizzan jag käkade igår. Jag beställde inte en ”single” som normala människor skulle gjort. Jag tog en dubbel och åt upp allt. Sedan låg jag i koma och andades stötvis hela kvällen medan jag tittade på House of Saddam på canal+. Vilken jäkla grej förresten – att BBC och HBO går ihop och gör en påkostad tv-serie om Saddam Hussein och hans galna familj. Han som spelar überpsykot Uday (Saddams äldsta son som typ slår ihjäl lite folk vid poolpartyn och sånt för skoj skull) är dock ganska het. Kolla in den där serien om ni får tillfälle.

House of Saddam – en tv-serie att lägga på minnet

Som ni vet är jag ju ganska kär i Pete Doherty (vilket för övrigt verkar vara ett släktdrag). Nu skulle jag vilja påpeka att jag är liksom kär i honom innan han började injicera heroin. Typ när han spelade gitarr och var glad och typ duschade. Men nu har jag kommit fram till att jag inte ens kan vara kär i honom utan droger. Och detta beror på hans tänder. Brittiska tänder är ju inget nytt i skämtsammanhang, men jag har verkligen lite panik kring dålig tandhygien. Själv skulle jag säkert stämplas som en OCD-sjuk om någon dokumenterade min tandborstning om kvällarna. Tandtråd, tungskrapa, tandborstning med extra blekande tandkräm och slutligen mycket stark munskölj är mitt dagliga mantra. Jag är besatt av att ha vita tänder. Helt panikslagen om jag har druckit rödvin och tittar mig i spegeln. Med andra ord blir jag lite äcklad av Petes gula brittiska leende.