När man har lite tid över kan man ju alltid leta upp foton på hela sin familj och sedan göra om alla till varsin christmas elf och sedan låta oss dansa country ihop.

En grej som jag tycker är hemskt ängsligt är folk som byter efternamn från sitt ganska trista Svensson till ett (i deras öron) adelsklingande namn. Enligt Aftonbladet finns det på allvar folk som har knåpat ihop efternamn som Gyllenväst, Silwerflyckt, Stiernhoff och Wargswärd. Till att börja med låter dessa namn enbart som lustiga adelskarikatyrer. Vad man vill uppnå med dessa val av namn är nästa fråga. Känner dessa människor att de liksom ”kommit upp sig” när de lägger Svensson på hyllan? Jag vet inte hur andra människor fungerar men själv blir det ju oerhört skrattretande om man skulle hälsa på någon med ett sådant namn. Det första jag skulle tänka medan jag fnissade inom mig vore: ”alltså, den här människan har knåpat ihop ett eget låtsasadelsnamn för att den har sådana komplex för sin egen status, självkänsla och självförtroende”. Resultatet blir ju att den status dessa människor antagligen vill uppnå med sina w:n, ck:n och i:n istället för j:n snarare faller till botten än stiger. Bättre att heta Svensson och i alla fall blir tagen på allvar, tänker jag. Jag menar att alla människor är lika mycket värda – men frågan är om inte den initiala respekten för en människa med låtsasadelsnamn både faller och hånas bakom rygg.

Här hittar vi de ängsliga Kewin, Cassandra och Tindra Silwerflyckt som delar en flaska Amadeus på Kiviks marknad

Idag har jag julklappsshoppat till mig själv. I självaste frysdisken på Ica. De gjorde sig av med all fisk och skaldjur från ett visst fabrikat och utlyste därmed en rabatt på 50 %. Jag gick bananas. Efter mycket roffande i den där djupa frysen kom jag hem med ett paket fisk, en påse pilgrimsmusslor (50 spänn, mina vänner) och en slags ring pyntad med scampi. Ikväll ska jag laga en favoritfiskrätt. Mjölvända fiskfiléer som smörstekes, en gudomlig basilikasås och potatis. Själv ska jag kröna skapelsen med både pilgrimsmussla och en handfull räkor. Måste ner på Ica igen och köpta resten av ingredienserna som jag glömde på grund av pilgrimsmusselchocken i eftermiddags.

Jag satt och funderade över den ganska skumma personen Lisa Moorish igår kväll. Hon är en engelsk sångare och låtskrivare men det är kanske inte musikkarriären som har gjort henne mest känd. Hon är nämligen mamma till två ungar med kända pappor. I slutet på nittiotalet dejtade hon nämligen Liam Gallagher i Oasis lite fram och tillbaka. 1998 gifte sig Liam med Patsy Kensit (som också är en starfucker av stora mått) men detta hindrade inte Lisa Moorish från att bli på smällen med Liams barn två månader efter bröllopet. Tydligen bölade sig Patsy Kensit genom sitt äktenskap med Liam (no shit, liksom). I alla fall föddes Lisas och Liams dotter Mollie 1998 och så var det med det. I början av 2000-talet hade Lisa gett upp Liam och började istället dejta den hete Pete Doherty. 2003 föddes deras son Astile och i samma veva varvade Pete fängelse med rehab och eviga kokainnätter. Lisa ansåg att han inte var en särskilt fin förebild för deras son vilket gjorde att Pete inte hade något direkt kontakt med Astile förrän han var kanske fyra år. Nu ses de ibland. Jag tänker: så kan man ju också lägga upp sin karriär.

Just nu saknar jag min favoritbutik i Paris: Colette. Det känns som en klyscha att gilla Colette eftersom hela västvärldens hipsters gör detsamma och känner sig smått unika just därför, men det är utan tvekan det coolaste lilla varuhuset ever. Det finns så mycket prylar: coola magasin, speciella mobiltelefoner, underbara coffeetableböcker, ovanliga parfymer, kläder från häftiga designers, småprylar som man inte visste att man ville ha och dessutom en vattenbar på bottenvåningen där alla med coola snedluggar och indieskivkontrakt käkar lunch. Jag skulle vilja köpa två saker därifrån såhär inför julen. Det ena är små provrör med riktigt dyra viner – man kan köpa ett set och provsmaka dyrgriparna utan att behöva köpa en hel flaska. Det hade varit en kul julklapp till min kille som gillar dyra viner. Sedan funderar vi på att köpa en ny vardagsrumsmatta som påminner om en gräsmatta. Då hade jag velat ha den svindyra gräsmattan på bilden nedan. Den kostar typ 600 spänn så det känns ju lite onödigt men jag har tänkt på den ända sedan jag var där senast i oktober (då jag även tog det övre fotot). Besök gärna Colettes webshop för at se en liten del av det grymma sortimentet här.

Jag var ute och gick med hunden. Nere vid Årstaviken släppte jag honom eftersom det knappt var något folk. Då började han tjafsa med några änder och två svanar. Det var ett jäkla liv. På vägen hem stack han helt plötsligt ifrån mig, i full attackgalopp ner mot vattenbrynet och jag såg en hel flock änder flyga rakt upp i ett träd. Sedan hördes ett plums. Det var hunden som var så sugen på lite and till middag så han inte brydde sig om att han hoppade rakt i Årstaviken. Han fick simma in till kanten och gjorde sedan den roligaste uppvisningen ever när han skulle få av sig det kalla vattnet. Vi fick skynda oss hem – jag en fnissande kvinna i toppluva med en genomblöt hund. Folk utanför Åhléns glodde. Sedan var det bara att lyfta ner hunden i badkaret och ge honom en värmande dusch och handdukstorkning. Sedan fick han mat och vatten och har nu krupit ihop i sin filt i soffan. Puh.

Hunden jagar änder på promenaden. Typ badar. Sick.

Hurra. Jag har skrivit synopsis till min ungdomsbok nu. Jag älskar att få leka med klyschor. Men eftersom det är jag som håller i tangentbordet kommer den inte bli så klyschig som den verkar. Imorgon ska jag skicka den till mina systrar och se om de blir lockade av att läsa. Blir dem det är det en potentiell bestseller. Imorgon ska jag även vara hundvakt. Tyvärr ska det bli snöblandat regn så jag skulle önska att hunden vore svart istället för vit. But what can you do? Nu: sova. Hade nämligen en sömnlös natt igår. Somnade vid fem kanske. (Därav en hel bok i skallen).

Jag och min kille pratar och skillnaderna i kompetens inom fotografering blir tydlig:

Jag: Igår fick jag ett mail från en trevlig liten grabb som undrade om han fick låna en av mina bilder i ett skolarbete. Några gamla wallenbergare som jag fotade någon gång. Gulligt liksom.

Niklas: Ja. För ett tag sedan fick jag ett mail där jag blev tillfrågad om ett foto som jag tog senast vi var i Paris kunde få användas i en Parisguide.

Jag har länge saknat gatuvyfunktionen på Google maps i Sverige. Jag brukar annars när jag inte kommer på något bättre att göra – roa mig med att hänga runt på lite gator i USA. Liksom gå en runda och kolla läget. I förrgår promenerade jag längs hela Mulholland Drive i L.A. Den var lång kan jag säga. Tog typ en timme. Nu har hitta.se lanserat gatuvyfunktion för Sverige och jag har suttit klistrad genom Stockholm hela eftermiddagen. Man kan kika på sin egen gata. Sedan kan man kolla in sina polares gator. Jag såg min syrras gardiner i hennes fönster. Det var lite spooky. Är man lagd åt stalkerhållet går det bra att tjuvkika på förra helgens hångels hus. Det roligaste är dock de människor som råkat komma med på bilderna. De är liksom nyfikna och lite chockade – de har liksom stannat upp mitt i en rörelse och tittar förundrat på kamerateamet utan att förstå att de för alltid kommer att vara virtuellt placerade på en viss adress. Sätt i gång att kolla in alla hus här.