Efter all Twilight-obession som jag har grävt ner mig i de senaste dagarna (och ja, vi dog av filmen, jag och mina systrar – dånade, liksom) har jag blivit sugen på att skriva en ungdomsbok. Vuxenböcker kräver ju en viss nivå, både språk- och plotmässigt, medan ungdomsböcker känns som att de är lite friare. Ungdomsböcker får helt enkelt lov att vara lite överdrivna, lite svartvita, lite drömmande utan att det direkt blir urklyschigt. Jag har plockat inspiration och känsla från en favoritbok, en reklamfilm, en tv-serie, en favoritstad, en favoritårstid, några snygga färger och massor från min egen sjuka hjärna. Detta har jag kokat ihop till en synopsis som just nu ligger halvklar i hjärnan. Nu ska vi bara se om den får ligga kvar där, ratad och bortglömd i evig framtid (som alla mina andra stackars böcker) eller om den får förmånen att bli nedskriven.

Ikväll ska jag på bio med mina systrar. Vi ska ha en date med Edward Cullen. Med andra ord ska jag ta min besatthet ännu ett steg längre och se filmen Twilight. Först tänkte jag att jag skulle sminka mig, liksom se söt ut där i biomörkret. Sedan slog det mig att Edward Cullen med största sannolikhet inte skulle se mig genom filmduken och drabbas av akut förälskelse på grund av mina långa mascaraögonfransar. Det är också den enda anledningen till varför jag går osminkad till bion.

När jag var liten samlade jag på Barbiedockor tillsammans med min syster. Vi hade ett enormt antal plastmannekänger med blont hår och vi lekte med dem allihop. Alla hade namn och tydliga släktskap mellan sig som vi hittade på. Vi hade med oss våra Barbies varje sommar till Spanien så att de också fick lite semester. En gång byggde vi en bungyjump-anordning och kastade våra Barbies nedför balkongen i villan på landet. Det var askul fram tills vår granne blev skitsur då en av Barbisarna råkade trilla rakt på hans nylackerade bil.
Vårt favorittillbehör var Rockers-scenen som vi fick i julklapp ett år. Våra Barbies fick stå på den där scenen i flera månader medan vi skrålade åttiotalssånger i kör. Den coolaste dockan i Rockersgänget var Derek. Han var så snygg så att jag blev förälskad i honom på något slags platoniskt plan. Han var så fulländad  – så perfekt så att jag redan då förstod att ingen verklig kille någonsin skulle kunna leva upp till hans nivå. Inte nog med att han hade så vackra blå ögon och sjukt cool klädstil – det var håret som var hela grejen – den där åttiotalsvågen i luggen liksom. Under resten av åttiotalet var det Derek som var förebilden för snygga killar. Men jag hittade aldrig någon med den där perfekta luggen. Är fortfarande lite besviken för det. Men om ni tittar på bilderna förstår ni säkert varför jag blev så kär i honom. (Inte?)

I helgen köpte min kille en ny tv. Den är så stor så att det känns som att halva vårt vardagsrum är en filmduk. Dessutom fixade han digital-tv och en slags blu-ray-dvd. Nu har vi över 200 kanaler och man ser varenda rynka i ansiktet på alla i tv-rutan. Igår roade vi oss med att titta lite på en rysk daytime-såpa. Den var skitdålig. Rekvisitan var så fattig liksom och den snygga tjejen var ful och såg liksom, ja rysk ut. Då zappade vi vidare och hamnade i det arabiska svaret på Days of our lives. Det handlade om en kvinna som var fattig och sålde näsdukar till bilister när det slog om till rött på en trafikerad gata. Hon hade trasiga kläder men var alldeles för snygg och sminkad för att hennes roll skulle vara trovärdig. Tydligen hade hon en vän i den talibanliknande kioskinnehavaren vid övergångsstället. Då valde vi istället att titta på ett polskt matlagningsprogram vilket resulterade i svårt illamående. Mycket gelé i maten i det där landet.

Det här är Rachel Zoe. Hon är Hollywoods mest populära stylist. Det var hon som fick Nicole Richie att skaffa ny stil och gå från den här kroppen till den här. Med andra ord skulle man kunna säga att denna kvinna är en fyrtioårig ond varelse som uppmuntrar unga kända tjejer med kass självkänsla att sluta äta. Jag vet inte egentligen vad jag vill säga med det här förutom att jag får lust att tvångsmata Rachel Zoe som en fransk gås och sedan skicka henne i terapi så hon lär sig att acceptera sig själv och slutar lägga sina egna viktissues på andra och kalla det ”jobb”. Ungefär så.

Om ni undrar varför jag uppdaterar så dåligt så beror det på att jag läser den här. Det tar lite tid att plöja en hel bok på dataskärmen. Igår kväll inspekterade min kille mina ögon. De såg trötta och rödkantade ut. Min rygg är också lite dålig efter för många timmar i upprätt ställning. Men vad gör man inte för att få läsa lite om vad som pågår i Edwards huvud?

Oj, vad snabbt den här helgen gick. I lördags färgade jag mitt hår och begav mig sedan till Telefonplan för att egentligen gå på Konstfacks julmarknad, men där var så mycket folk som jag gick direkt hem till min syrra och drack glögg tillsammans med en bunt andra vänner. Efter glöggen gick vi tjejer och köpte mat, gick hem igen och åt och drack vin. Sedan gick jag och Anna ut. Vi skulle till Bangers på Marie Laveau för dansa till britpop. Det började bra med Geraldine – Glasvegas, Such great hights – The Postal service och Hush – Kula Shaker. Sedan gick gäst-dj:n på. Han spelade house. Vi hatar house. Och man kan bara skämtdansa nittiotalstechnodansen en begränsad tidsperiod för att vara rolig. Så vi satt och blev sura i den kassa musiken. Anna sa något surt om att man borde få inträdet tillbaka och jag trodde att hon menade allvar och började gå mot dörren för att leka Sverker i Plus. Som tur var hade Anna snabba reflexer och stoppade mig. Sedan drog vi hem och nu har båda väldigt ont i halsen vilket jag tror är den dåliga musikens fel – den var liksom så kass så att vi fick ont i halsen. Jag hade med mig kameran och tänkte fota flitigt men glömde liksom bort det och hittade enbart det här fotot där jag står väldigt stel och koncentrerad och försöker få med den nya hårfärgen.

Okej. Är riktigt besatt nu. Typ autistiskt besatt.

Nu har jag äntligen klippt mig. Jag har planerat denna hårklippning varje dag i exakt tre veckor men inte kommit iväg förrän nu. Lite lång startsträcka där. Tyvärr hamnade jag hos en sadist som kammade mitt långa trassliga hår med en minikam och drog som att det inte fanns en morgondag. Han slog också borsten i skallen på mig ett par gånger under hårföning. Jag upptäckte att jag satt högröd i skallen och grimaserade under den omilda behandlingen. Särskilt spännande blev dock inte min nya frisyr – enbart några centimeter kortare och snyggare. Bra så. Nu är det bara infärgning av rötterna kvar men det sparar jag tills i morgon. Nu roar jag mig med att läsa mina gamla dagböcker från gymnasiet. De är skrivna exakt som en blogg med fantastiska referenser (tex: ”han lutade sig över bardisken iklädd en röd Fred Perry-tröja till tonerna av Lovesick med Broder Daniel”). Mycket roande.

Som ihärdig gammal feminist får jag först tacka för peppen och sedan tacka för fredagsgapskrattet dessa tidningsurklipp gav mig. Jag älskar den här typen av insändare. Jag klippte ut någon i samma stil för några år sedan och skrattar typ ihjäl mig när jag börjar tänka på den. Det blir så extremt absurt när 1950-talsvärderingar hamnar i vår tid. Så komiskt!