Okej – så här funkar jag: Om jag läser en bok (eller jag läser ju alltid så vi kan skippa ”om”) så kollar jag alltid upp varenda plats i boken som jag inte är helt säker på var den ligger. Jag slår upp min gamla vapendragare ”Google maps” och letar upp stället i boken, kör satellitbild och zoomar in. Har jag tur finns det gatuvy också så jag kan ta mig en fiktiv promenad i området. Sedan googlar jag fram stället, ser hur många invånare som finns och avslutar sedan med en hederlig bildgoogling så jag ser hur det ser ut där. Sedan är jag klar. Först då får jag den bilden som författaren vill förmedla helt klar för mig. (Om en bok utspelar sig runt Odenplan en stormig höst behöver jag inte direkt googla – då fattar jag direkt). Bilden nedan förestället skogarna runt det lilla samhället Forks i staten Washington där boken Twilight utspelar sig. Och plötsligt förstår man författarens överdrivna adjektiv om grönt och mossbeklätt, liksom!

Låt som jag på allvar lyssnar på just nu för att komma i julstämning – se nedan. Favoritdel i videon: när barnkören knackar på och sjunger, Justin Hawkins dirigerar och sjunger överstämma och säger: ”Come on kids”. Japp.

Jag sitter här och funderar över IPRED-lagen. Jag hörde nämligen på nyheterna att 1,6 miljoner personer i Sverige använder sig av något fildelningsprogram. Om vi då tänker att vissa av dessa personer delar hushåll med någon eller några till så får vi en ganska hisnande siffra.

Internet slog igenom i början av 1990-talet. Den äldre generationen – dvs de som satt på höga poster i skiv- och filmindustrin, tidningar, i politiken etc ryckte på axlarna och avfärdade internet som en fluga. (Tror ni att Expressen ångrar beslutet att inte finnas på nätet från början idag?). Sedan sattes internetbollen igång att rulla. Kreativa kids fixade fram fildelningsprogram och snart fanns ett sådant nedladdat i varenda hem.

Så ser verkligheten ut idag. Jag förstår att musik- och filmbranschen är tokiga på att folk laddar ner deras saker men samtidigt har de varit otroligt trögtänkta i många år. Nu finns den fantastiska musiktjänsten Spotify där man lagligt kan streama musik. Tänk om skivbolagsbranschen hade tänkt lite utanför sin fyrtiotalistlåda i början av nittiotalet och fixat program där alla kunde streama deras musik för en billig penning (exempelvis olika priser med eller utan reklam). Då hade folk inte orkat sitta och ladda ner – om tillgängligheten hade funnits på skivnbolagens hemsidor. Likadant med filmbranschen.

Det jag menar är att musik– och filmbranschen helt enkelt får se sanningen i vitögat – de har förlorat första ronden men borde kanske använda lite kreativa hjärnor för att komma på nästa drag. Att stifta en lag som sätter oss i en tidsmaskin tillbaka till 1991 är ju absurt. Det är ju som att uppfinna bilen men sedan stifta lagar om körförbud. Att stoppa verkligheten och framtiden på ett sådant här sätt låter precis som något ett gäng kostymgubbar i sextioårsåldern utan koll på internet har kommit på. Jag hade gärna betalat för filmer och tv-serier. Men det betyder inte att jag tänker gå till videobutiken och hyra en film när internet finns. Been there, done that på åttiotalet. Nu – ge mig filmer och musik omgående på dataskärmen så pröjsar jag.

Igår kväll började jag läsa en ny bok. Det är ungdomsboken ”Om jag kunde drömma” – eller Twilight som den lite coolare heter på originalspråket. Och det är denna bok som ligger till grund för filmsnackisen Twilight där Harry Potter-snyggingen spelar vampyren Edward. Att jag vid 30 års ålder läser en ungdomsbok kan kanske te sig lite konstigt men eftersom jag alltid vill veta vad det snackas om (oavsett om det rör sig om terroristdåd i tredje världen eller popkultur) så hade jag ingen val än att beställa hem denna bok. Att Buffy the Vampire Slayer sedan är min all time favourite tv-serie kanske inte hellre gjorde att den här boken låg särskilt långt ifrån mig.

I alla fall. Jag tänkte läsa i tjugo minuter igår kväll eftersom jag gick och lade mig lite sent. Istället råkade jag plöja halva boken och jag vågade inte ens titta hur mycket klockan var när jag motvilligt lade ifrån mig den. Herregud! Om jag vore fjorton så hade jag redan nu hunnit tapetsera hela mitt flickrum med Twilight-posters. Såklart är boken lättläst, upprepande och emellanåt lite fjantig. Men i det stora hela är den faktiskt välskriven och suggestiv och cool. Idag är jag mest glad över att det finns tre böcker till i serien. Och en film.

But why, Britney? Varför ålade du dig i en för liten klänning på din 27-årdag då alla världens skvallerpresskameror var riktade mot dig med tanke på ditt comeback-skivsläpp? Du har ju gjort allt för att rädda din image på sistone – påklädda fina bilder, jordnära intervjuer och hårt jobb. Varför då dyka upp i något som får dig att se ut som en one dollar hooker på Sunset Boulevard? Du ser ju nästan värre ut än den där omtalade partynatten med Paris Hilton då dina behag inte undgick någon.

Bild: justjared.buzznet.com

Vill ni veta hur man lagar en snabb och enkel rätt med viltmästarskav så ska ni titta här. På matbloggen dyker det upp nya rätter titt som tätt.

Grej jag stör mig på: att Iran tydligen har snappat upp det där med Facebook och jag får typ fyra friend requests om dagen från okända iranier som uppenbarligen har hittat en bild på mig vilket får dem att tänka något i stil med: ”åh, blond tjej med långt hår – henne måste jag bli ’kompis’ med”. Det var likadant på MySpace för något år sedan då Turkiet hade hakat på MySpace-trenden och jag fick typ 10 requests om dagen (turkarna var lite mer generösa). Jag godkänner ingen som jag inte känner på något sätt. Särskilt inte snubbar som bara vill bli kompis med en för att man är typ snygg.

Kul sida för folk som liksom jag älskar att briljera med sin allmänbildning utan att uppfattas som dryg och besserwisser. Skoja att jag knäckte i testen ”mat”  och ”nittiotalsmusik”.

Jag är ju en gammal indieräv som förr i tiden avskydde all kommersiell musik av principskäl. Men sedan lade jag ner den där töntiga grejen och då hade jag ett fullt sjå att ta igen åratal av undertryckta hits som jag egentligen älskade men inte borde så att säga. Den här låten tycker jag fortfarande är sjukt bra. Den är från 1999 och jag får sommarvibbar. Jag kom att tänka på den i helgen då min kille kollade på en asdålig amerikansk komedi om två fattiga polare som kom på att de kunde tjäna pengar till hyran genom att göra porrfilmer. Den här låten var med i någon scen.

Grej som fascinerar mig: rörpost. Alltså kilometer av vaakumrör där man kan stoppa papper i kapslar som sedan flyger iväg till mottagaren och anländer på några sekunder. Tekniken uppfanns i Paris i mitten av artonhundratalet och rören gick över hela staden och ut till förorterna fram tills det stängdes 1984. Rörpost används fortfarande varje dag på Regeringskansliet i Stockholm. Där skickas fler än 10 000 patroner i månaden med viktiga dokument och enligt uppgift en och annan McDonald’s äppelpaj av skojfriska politiskt sakkunniga. Läs mer här för det är lite absurt och det finns roliga bilder från 1800-talets London och sånt. Rörpost liksom. Låter som något som ungar bygger på sommarlovet ute på landet.