Nu är det nytt år och med det kommer alltid en vilja till förändring – ungefär som man kände efter sommarlovet i skolan  – att man liksom kom tillbaka med nya kläder, ny frisyr och full med nya visdomar och erfarenheter i bagaget. Just nu funderar jag på något spirituellt. Känns inte det lite 2009? Liksom lägga finanskris, högkonjunktur och ytlighet bakom sig och söka efter något större, typ. Just nu har jag hakat upp mig på Kväkare. De är ju lite coola. De är pacifister, sysslar med hjälp till självhjälp i fattiga länder, har en icke-hierarkisk organisation där präster saknas och kvinnor och män sedan typ trehundra år tillbaka har haft samma röst och värde och har till och med vunnit Nobles fredspris. Det bästa: man behöver inte ens tro på Gud för att få vara med. Man går bara på deras andakter och sitter tyst i kanske fyrtiofem minuter. Sedan kan man åka på retreats och käka vegetariskt. Problemet är väl då att jag inte riktigt står ut med kollektiv spiritualitet. Jag sköter det hellre själv hemma så att säga. Plus att det känns som att människor som är med i sådana där grupper är så där onaturligt trevliga och snälla. Jag skulle liksom inte passa in. Jag är nämligen rädd för att de saknar självinsikt och vägrar skämta om sig själva. Typ att de tar sig själva på väldigt stort allvar. Hate those people. Och tyst andakt låter inte som något för mig. Hellre sträckkollar jag på HBO-serier. De ger mig all form av spiritualitet jag behöver.