De bloggar som når någon form av framgång brukar uteslutande skrivas av personer som stiger fram med någon typ av bild och namn. Att vara fullständigt anonym och nå framgång i bloggvärlden är en dödfödd kombination. Utan en verklig person bakom tappar bloggen trovärdighet.

Hur beter man sig då när man har bestämt sig för att lägga upp foto och namn på sin blogg? Om man känner sig lite nervös behöver man ju inte välja ett foto framifrån i perfekt ljus. En profilbild eller annan lite mer anonymiserad bild fungerar utmärkt till en början (ett steg i taget, liksom). Vill man, kan man börja med att skriva ut sitt förnamn (då blir det svårare att googla fram bloggen på både gott och ont – din chef hittar inte den men du kanske går miste om potentiella läsare). Om du verkligen vill satsa på bloggandet finns det egentligen inga ursäkter – ut med foto och namn och börja skriva.

Privat vs personligt
När man väl börjar skriva sin blogg kommer vi till det här med privat vs personligt. Mitt tips är att man tar sig en rejäl funderare innan man börjar skriva om vad i ens liv som känns lugnt att resten av Sverige vet, vad som känns halvjobbigt och vad som känns outhärdligt. Sådana här frågor brukar jag ställa till mig själv:

• Skulle jag på allvar bli ledsen för en kommentar om hur jag ser ut? Om jag svarar nej kan jag lägga ut massor av bilder på mig själv utan att riskera något.
• Blir jag ledsen om någon tycker att mina åsikter är idiotiska? (På denna fråga är det bra att svara nej eftersom det är lite detta som bloggande går ut på – att provocera och intressera.)
• Vill jag att folk ska kunna läsa om min familjekonstellation och ser bilder på dem? Och har jag kollat med familj och vänner att de är okej med att synas på min blogg?
• Känns det obehagligt om läsare vet var jag bor? (Här svarade jag ett rungande JA från början men har senare kommit fram till att jag inte bryr mig så mycket. Dessutom fungerar min stadsdel som bra inspiration emellanåt)
• Vill jag att läsare ska få veta allt jag gör? (Här håller jag mig till en del. Vissa saker i mitt liv behåller jag för mig själv men delar frikostigt med mig av andra)

Som ni ser kan ens privatliv på bloggen vara lite glidande. Ju längre man bloggar och inser hur (förhållandevis) tryggt det är, desto modigare blir man. Mitt tips är dock att tänka igenom en gång innan man trycker på publiceringsknappen: ”är det här något jag kommer att ångra?”

Sedan finns det allas vår Alex Schulman som har gjort en konstart i att publicera blogginlägg som alltid går för långt, som han alltid ångrar och som ger en ilande känsla av obehag i ryggraden. Det är ju ett sätt att locka läsare men jag vet inte om jag skulle rekommendera det. Om man blir psyko på kuppen så tappar ju bloggen läsare till slut, om ni förstår hur jag menar.

Läs även:
Malins bloggskola – lektion 1: Målgrupp och bloggtema
Malins bloggskola – lektion 2: Nischa dig!