Kvällens middag bestod av sprödbakad torskfilé. När potatis kokade och jag stod och rotade fram fisken i frysen så upptäckte vi att en torskfilé (av två – de låg i olika paket) hade utgångsdatum november 2008. Det kändes trist. Ingen av oss orkade gå iväg och handla igen så vi slängde helt enkelt in båda fiskfiléerna i ugnen och bestämde oss för att köra rysk roulette. Typ att slumpen skulle avgöra vem som fick den gamla fisken. När maten var klar tyckte jag ändå att fiskrouletten kändes taskigt och bestämde mig – likt en Salomon över fiskriket – att dela båda fiskarna på mitten och äta en gammal och en färsk. Trots att middagen hade ett skeptiskt skimmer över sig så smakade ingen av fiskbitarna dåligt. Nu däremot kände jag ett olycksbådande kurr i min mage. Än så länge förklarar jag kurret som psykosomatiskt men vi sitter båda två här, lite bävande, och satsar småslantar på vem som ska börja spy gammal fisk först. Alla sätt att leva lite på gränsen är väl bra?