Jag har länge varit förtjust i vampyrer. Populärkulturen har ju inte heller direkt gjort något för att dämpa denna förtjusning. Nog för att jag gillade Interview with the vampire trots Tom Cruises fula blonda hår för många år sedan så dröjde det ändå till jag trillade över Buffy the Vampire Slayer som förtjusningen gick över i viss besatthet. Det tog dock lite tid innan jag insåg Buffys storhet då jag från början trodde att det var en kalkonserie i stil med Charmed (ni vet den där hemskt kassa serien med Beverly Hills-Brenda med två häxsystrar). Men när jag väl hade plöjt säsong 1-7 utan att kunna andas insåg jag att Buffy som var den där pusselbiten som fattats i för att mitt liv skulle vara komplett.

I början av december började jag läsa Twilight-serien och håller nu på med de sista 100 sidorna i den sista boken. För att vara ungdomsböcker är de hemskt kittlande och underhållande även för en vuxen. Vampyrer, kärlek och lite onda fiender kan liksom aldrig gå fel i min värld. Att filmen Twilight sedan blev så bra drog ju bara mig ännu djupare in i vampyrgeggan.

Sedan igår har jag marathontittat på tv-serien True Blood. Det finns bara en säsong med tolv avsnitt som har visats i USA under hösten (och på canal + sedan i november tror jag). Den är fullkomligt briljant! Serien bygger på Charlaine Harris Sookie Stackhouse-böcker: The Southern Vampire Mysteries. Kortfattat börjar serien i en överskådlig framtid (kanske om två år) när en japansk forskare har kommit på ett sätt att framställa syntetiskt blod som släpps på glasflaska under varumärket Tru Blood. Detta gör att alla vampyrer i världen inte längre behöver hålla sig gömda utan börjar liksom leva bland människor – dock bland väldigt skeptiska människor som inte gärna välkomnar en vampyr till sin stad. Serien utspelar sig i den lilla staden Bon Temps i Louisiana där den käcka tjejen Sookie bor och vampyren Bill flyttar in (han kommer egentligen från staden men blev vampyr på 1860-talet och fick liksom dra). Dessa två blir kära. Resten får ni se själva för ni MÅSTE titta på den! Om inte annat för att se Alexander Skarsgård som den svenske sheriffvampyren Eric. Jag vill också tillägga att det är Alan Ball – mannen bakom mästerverksserien Six Feet Under som ligger bakom True Blood. Och det märks! Herregud – jag är helt såld. Två avsnitt kvar sedan får jag sitta här och vänta tills i sommar när nästa säsong förhoppningsvis kommer. (Jag har enbart funnit en enda nackdel med True blood – det är att vampyren Bill klär sig exakt som Javier Bardems karaktär i No Country For Old Men – lyckligtvis har han dock annan frisyr).

Käck småstadstjej träffar dreamy vampyr från 1800-talet och blir kär

Igår firade vi nyår tillsammans med min killes kompisar. Vi lagade middag, drack Champagne, Amaronevin, lyssnade på svinbra musik ihopsatt av Linda och Jonn och spelade sedan ett musikspel där alla försökte bräcka varandra i musikkunskaper. En jättetrevlig kväll och liksom alldeles lagom då vi kom upp till Stockholm kvällen innan och i princip bara behövde ge oss i väg på redan fixad fest. Tyvärr glömde jag fota varmrätten så ni får hålla tillgodo med för- och efterrätt. Kolla också in min nya charlestonklänning som jag fick i julklapp. Ursnygg (och skittung!)

Gott nytt år alla fina och underbara bloggläsare! Om ni oroar er över min ickeexisterande överarm så är det bara en lampa som spökar. Ha en riktigt kul natt!